Recension: Child of Light [PS4]

Prinsessan Aurora kan flyga genom luften som en älva, och det röda hårsvallet utmärker henne i det trolska landskapet som känns hämtat ur en John Bauer-tavla. Upplevelsen av en målad värld förstärks av bakgrunden som är mer hastigt skissad, i vissa fall bara snabba drag med en inbillad pensel.

Child of Light ligger närmare en saga än ett traditionellt spel, det är mitt första intryck och det släpper aldrig. Den välskrivna dialogen rimmar fram berättelsen och under några få minuter i spelets inledning målas rappt bilden av en klassisk legend.

Den lilla prinsessan har transporterats till Lemuria, en värld befolkad av talande möss, jättar och andra magiska kreatur. Men vad vore väl ett Narnia utan en ond häxa. Umbria, som hon heter, har stulit månen, solen och stjärnorna och på något sätt har Aurora dragits in i den dödliga leken. Landet är hotat och invaderat av flygande fasor, vidriga vålnader och tornande träjättar som gör allt för att försöka sätta stopp för äventyret.

Allt detta fångas perfekt av spelmotorn som gett oss Rayman Origins och Legends, och liksom i dessa titlar har Ubisoft lyckas blanda ett magiskt färgschema med fantastiska ljuseffekter och en ljudläggning där den ömsom spöklika, ömsom glada musiken förstärker det välskrivna manuset.

Det dyker också upp lite pusselmoment av varierande kvalitet. När man får leka med ljuset och vara med och förändra miljöerna fungerar det bra. Andra gånger känns det mer som slentrian.

Child of Light som spel har däremot lånat mer av den japanska rollspelsscenen än av de glada plattformstitlarna. I de flesta sekvenser rör Aurora sig visserligen fritt över en värld med sedvanliga plattformar, fällor och små pussel men när hon stöter på fiender utspelas striderna i en särskild vy.

Det är turordningsbaserade slag som både veteraner och nykomlingar till genren kommer att greppa fort. Aurora samlar under äventyrets gång på sig en brokig skara medhjälpare som alla har sin egen specialitet och de slåss två i taget mot fiendestyrkorna. Det finns en dvärg som kastar trollformler, en clown som helar och allt annat vad du kan begära.

Enkelheten är tacksam, men det saknas något större djup i systemet. Det finns inte speciellt många val när det gäller vare sig attacker eller färdighetsträd, och striderna blir aldrig direkt utmanande. En ljuspunkt i sammanhanget är att det inte krävs överdrivna mängder nötande av fiender för att växa sig stark nog att klara av bossarna, det går fint att spela genom Child of Light och bara ta de strider som kommer naturligt utan att behöva gå alltför många omvägar.

Ett ganska klassiskt, om än lite ytligt, stridssystem.

Å andra sidan är trolljakt och monsterskövling något som hamnar i periferin. Det är betydligt mycket mera intressant att följa resan än att stanna upp och bråka med allsköns oknytt. Även om historien följer en mycket klassisk sagomodell lyckas Ubisoft göra tillräckligt intressanta kast för att det ska bli spännande. Dessutom är helheten av ett välsnickrat manus och en fantastisk audiovisuell upplevelse mer än nog för att den fascination jag kände redan under introfilmen ska hålla i sig spelet igenom.

Och bara den varma och dödsroliga dialogen på nödvers
som följer resan genom Lemuria kors och tvärs
gör Child of Light aldrig känns som en pärs
därom ingen kontrovers.