Recension: Chernobylite [PS5,PS4]

Föreställ dig att du ska utföra ett för dig ofantligt viktigt uppdrag på en av världens kanske farligaste platser. Det första du tänker kanske är ett gangsterkvarter i en slum, Arktis snöklädda vidder eller kanske rent av inuti en aktiv vulkan? Kanske tänkte du som av en liten slump på platsen som Chernobylite utspelar sig på; Pripyat, den övergivna staden som föll offer för kärnkraftsolyckan som inträffade i närheten 1986.

I spelet iklär jag mig rollen som Igor, en man som inte bara har en arbetsrelaterad koppling till platsen, utan även en känslomässig sådan då hans fru mystiskt har försvunnit i skuggan av det nedgångna kärnkraftverket. Områdena kring platsen kontrolleras av en långt ifrån vänligt inställd militärorganisation som gör allt för att med våld jaga bort alla som försöker ta sig in. Tur för mig att Igor är en handlingskraftig man som inte ger upp i första taget, framförallt eftersom det inte bara är soldater jag kan stöta på, utan även radioaktiva vålnader och andra fiender.

Chernobylite är något så intressant som en kombination av förstapersonskjutare, deckarhistoria, resursförvaltning och arbetsfördelning. Igor har nämligen insett att han inte kan ta sig in på området på egen hand och rekryterar därför andra människor att hjälpa honom i hans uppdrag; att ta reda på var hans fru är och leta fram ledtrådar för att luska i vad den mystiska organisationen döljer.

Spelets huvudsakliga uppbyggnad består av två delar, uppdragsdelen där jag som Igor smyger runt i utkanterna av kärnkraftverket och förvaltningsdelen där jag tar hand om min bas och mina kamrater. De båda delarna är sammankopplade på flera olika sätt, men framförallt genom mitt utforskande av den kringliggande omgivningen. Igor har nämligen huvudet på skaft och kan med hjälp av material och föremål jag samlar på mig konstruera saker för att underlätta livet för både sig och sina kamrater. Själva förstapersonskjutar-delen i spelet är ganska standard, men med möjligheten att konstruera fällor och liknande även i fält har utvecklarna kryddat till konceptet något. Igors mentala hälsa påverkas dessutom av upplevelserna vi delar, vilket kan leda till att han får allt svårare att fokusera på verkligheten när jag minst behöver det.

Under mina äventyr kan jag springa på olika karaktärer som jag ibland kan få med mig på mitt korståg. För att de ska trivas i mitt och de andras sällskap behöver den sunkiga lagerlokalen jag har som bas utrustas på ett adekvat sätt, bland annat med sovplatser, ventilationsanläggningar, strömtillförsel och inredning. Det är tufft att bo bland radioaktiva ruiner, så en mätare visar smidigt hur mina kamrater trivs, samtidigt som jag genom att interagera med dem får en känsla för hur de har det.

När det är dags att bege sig ut på uppdrag har jag en lista med olika sådana jag kan ta mig an. Ibland indikeras det att jag kan driva handlingen framåt genom att bege mig till vissa platser. Mina kamrater som också behöver dra ett strå till stacken kan även de skickas ut på uppdrag. Dessa kan vara allt från att plocka upp en ammunitionsleverans, leta efter mat och lite annat smått och gott. När jag väljer uppdrag visas alla karaktärers fysiska och mentala hälsa men även hur stor chans det är att de lyckas med uppgiften jag ger dem. Det är lite av ett riskabelt spel, för misslyckas de går jag inte bara miste om resurserna utan de kan även komma att drabbas av skador av både stora och små mått.

Chernobylite lider lite av lagg till och från vilket sticker i ögat vid de tillfällen jag vistas i exempelvis tät terräng. Att samla resurser, skjuta busar och utforska de radioaktiva miljöerna är spännande, men delar av det känns lite väl enkelt upplagt och det är inga större problem att få basen att gå runt. Jag uppskattar miljöerna som spelet utspelar sig i och kontexten för spelets handling är också intressant trots att konceptet kanske inte är helt nytt. Spelet för fram en intressant mix av genrer, ett drag som i alla fall jag ger tummen upp för.