Recension: Chained Echoes [PS4, PS5]

För den som spelade mycket rollspel på sina konsoler under 90-talet finns det troligtvis många fina minnen bevarade. Det var något av en guldålder för genren och titlar såsom Final Fantasy, Breath of Fire, Suikoden med flera växte sig riktigt starka med hjälp av inbjudande fantasyberättelser, intressanta karaktärsgallerier och timtals med speltid.

Mycket har hänt sen dess och trots att genren fortfarande är populär finns det många spelare som (med en stor dos nostalgi) drömmer sig tillbaka till hur spelen var då. Utvecklaren Matthias Linda är själv ett fan av rollspel och har med sitt spel Chained Echoes försökt kombinera den klassiska rollspelskänslan med en modern tappning.

Chained Echoes startar starkt med en fruktansvärd händelse. I världen Eldrea finns ett antal kontinenter och på en av dem har krig rått sedan urminnes tider. När en mystisk explosion med tusentals dödsfall som följd inträffar sluts en fred, men den visar sig vara skör och de olika nationerna tvivlar på varandras rättframhet. De två legosoldaterna Glenn och Kylian överlevde incidenten, och tillsammans med ett helt gäng andra karaktärer, som även de har en koppling till händelsen, ger de sig ut på jakt efter sanningen kring dess ursprung.

Handlingen känns som gjuten för ett klassiskt äventyr i den här stilen och tidigt i spelet får jag även känslan av att man verkligen har ansträngt sig för att ge karaktärerna det djup som behövs för att man ska få en ordentlig relation till dem. Karaktärernas personligheter och bakgrund varierar och ett av spelets starkaste kort är att man lyckas väva in personliga och oväntade sidospår i den huvudsakliga handlingen.

Flera gånger skiljs våra hjältar åt under spelets gång och jag får möjligheten att vägleda dem i olika konstellationer och under olika händelser. I klassiskt rollspelsmanér har de dessutom olika sätt att strida på och unika förmågor som endast de kan använda.

Stridsupplägg där ens karaktärer och motståndare turas om att utföra sina handlingar var vanligt förr, men har i nutid oftare behövt ge plats åt en sort där striderna sker på ett mer flytande och aktivt sätt. Personligen uppskattar jag strider som bygger på turordning, men jag är medveten om att det upplägget kan ha en viss begränsning i modern tid. I Chained Echoes är det turordningsbaserat som gäller, men man har gjort intressanta ändringar för att göra det något mer strategiskt och modernt i känslan.

Bland annat går det att flexibelt hoppa mellan upp till åtta karaktärer under striden, men det finns även smidiga funktioner såsom exempelvis att förmågor markeras när de är extra effektiva, markörer som automatiskt väljer den svagaste karaktären vid läkning eller garanterad flykt (om man inte vill möta samma fiende femtioelva gånger).

Vidare avgör karaktärernas och motståndarnas initiativförmåga i vilken ordning de får göra sin handling, men utöver det finns det en mätare som man kan säga representerar min lilla trupps momentum. Alla deras handlingar tillhör en kategori och var och varannan runda dyker symbolen för en av kategorierna upp vid mätaren.

Majoriteten av mina handlingar ökar mätaren, men om jag gör en handling enligt kategorin som föreslås sjunker den något. Håller jag mig i mitten av mätaren stärks mina förmågor och prestation, men om jag tummar på förslagen kan den ”överhettas” vilket ger väldigt negativa konsekvenser såsom ökad kostnad för handlingar, att mina karaktärer tar mer skada och liknande. Då och då tvingas jag till exempel att välja mellan att läka en karaktär (och riskera att överhetta mätaren) eller utföra en handling enligt förslaget för att hålla den i schack. Det är ett spännande system och jag gillar tanken bakom det.

När jag inte är i strid eller läser spelets intressanta dialoger utforskar jag alla de miljöer som erbjuds. Det finns många sidouppdrag. Dessa är utformade på ett lättsamt sätt som gör att det aldrig känns tjatigt, jobbigt eller tar för mycket fokus från huvudspåret. De ligger alla samlade i min journal enligt ett rutmönster och kan vara allt från att besegra unika monster till att hitta ett visst antal skatter eller prata med olika individer. Varje löst uppdrag markeras i journalen och ger mig belöningar i form av erfarenhetspoäng, pengar eller utrustning. Hela upplägget känns enormt strömlinjeformat och jag lockas hela tiden till att slutföra så många uppdrag som möjligt då jag vet att det kommer att underlätta min framfart.

Chained Echoes är något av ett kärleksbrev till genren och dess ursprung. Det genomsyras av en detaljrikedom och känsla för genrens traditioner i så stor grad att det är svårt att tänka sig att någon annan än en verklig fantast skulle ha kunnat skapa det. Som spelare kastas jag mellan lättsam humor och gravallvarliga stunder i dess handling, lockas till utforskande i dess färgglada miljöer och roas av dess klyftiga utmaningar, både i och utanför striderna. Om du är ute efter ett modernt och flexibelt rollspel i klassisk tappning är det här en given kandidat.