Recension: Cast of the Seven Godsends – Redux [PS4]

Att spel var mer utmanande och oförlåtande förr råder det inget tvivel om. Under 8 bit- och 16 bit-eran var saker som inlärningsuppdrag och kontrollpunkter en främmande utopi. Detta är ett designtänk som har fått en återkomst i samband med populariseringen av From Softwares Souls-spel, där handhållandet är minimerat men blandas med mer modern spelmekanik.

Cast of the Seven Godsends – Redux är ett spel som satsar stenhårt på denna nisch genom att erbjuda ett otroligt utmanande sidorullande actionspel, och jag var förstås nyfiken på vad för något som finns under denna yta.

Den något kortfattade berättelsen börjar med att en ond kejsare kidnappar ditt barn som är ämnat att ärva din tron till kungariket. I jakten efter tronarvingen måste du kämpa dig igenom en ogästvänlig värld för att återställa ordningen, men det är som sagt lite svårare än det låter. Protagonisten tål bara ett par träffar om du inte snabbt hittar en rustning, och om du vill kunna göra nytta offensivt behöver du även hitta uppgraderingar till dina attacker.

Under denna sektion uppfann jag ett dussintal nya svordomar.

Nivåerna är inte speciellt många till antalet, men erbjuder god omväxling både när det gäller miljöer och fiender. Designen skulle jag vilja kalla allt från sadistisk till emellanåt utbrottsframkallande, då det på flera ställen krävs precisionshoppande mellan plattformar samtidigt som fiender stormar in från alla håll. Jag kan dock inte påstå att spelet är orättvist eftersom styrningen är ganska exakt och ger dig verktygen du behöver för att navigera dessa dödsfällor. Det enda jag kan klaga på är att det inte går att ställa in knappkonfigurationen, eftersom jag inte riktigt trivs med attack på X och hopp på cirkel. Det känns omvänt och klumpigt, men det är också en smaksak.

Utspridda på förutbestämda ställen på nivåerna finns uppgraderingarna som jag nämnde tidigare. Dessa förbättrar din karaktär i två faser, där den första alltid är en rustning och den andra ger dig möjligheten att frammana specialattacker av olika slag. När du når den andra fasen kan du hålla inne attackknappen och visas en skiftande ikon ovanför karaktären som indikerar vad du kommer att ändras till. Där kan du få tillgång till exempelvis isbaserade eller eldbaserade attacker, som i sin tur påverkas av vilket grundvapen du har. Detta gör att det finns en hel del kombinationer som förstås har varierande effektivitet beroende på nivå och motstånd.

Troligtvis fungerar eld ganska bra mot isbossen. Men man kan aldrig vara helt säker i detta spel.

Själva nivåerna är inte speciellt långa, men på grund av den höga svårighetsgraden är jag ändå väldigt glad att det finns kontrollpunkter under banans gång. Precis som i gamla spel av detta slag handlar mycket om att memorera fiendemönster och fila på reaktioner när något oväntat händer. Bossdesignen är inte den bästa dock, och jag upplevde jag fick experimentera lite väl mycket för att hitta rätt tillvägagångssätt. Det är något frustrerande i ett spel där så mycket handlar om att komma fram till bossen med rätt utrustning och där felmarginalen är så liten.

Om du är en riktig självplågare finns det förstås flera svårighetsgrader att utmana sig med, men jag nöjde mig med den lättaste nivån. Även där är svårighetsgraden skyhög, men med skillnaden att antalet försök inte är begränsade innan du får börja om helt från början igen.

Många element av spelet är väldesignade och det finns erbjuds en riktig utmaning för spelaren som tycker att dagens spel är på tok för enkla. Jag upplever dock mer frustration än glädje när jag spelar det, och det är för att jag inte riktigt får tillbaka lika mycket från spelet som jag lägger ner. I Souls-spelen är det en fantastiskt euforisk känsla när en svår boss äntligen biter i gräset, men jag får inte alls samma återkoppling här. Utvecklarna ska dock ha en eloge för att de kan vandra på den hårfina linjen mellan svårt och orättvist utan att hamna på fel sida.