Recension: Call of Duty: Infinite Warfare [PS4]

Den årliga novembertraditionen Call of Duty är här, och den tidigare trenden att röra sig mot framtidsmiljöer har accelererats. Det som tidigare har varit stridande robotar och smarta vapen har nu istället blivit fullt utvecklad science fiction med rymdfärder inom vårt solsystem och baser på andra planeter.

Tidsrymden har förändrats, men i grund och botten är det fortfarande ett snabbt och actionpackat spel. Den stora frågan jag hade inför recensionen var om det skulle räcka för Call of Duty: Infinite Warfare för att hävda sig med tanke på hur många extremt välgjorda förstapersonsskjutare som har släppts under årets gång.

En positiv överraskning är att kampanjen bjuder på en hel del underhållning, och är inte alls lika ojämn eller rent ut sagt märklig som berättelsen i Call of Duty: Black Ops III (7/10) var. Det råder en konflikt mellan separatistgruppen Settlement Defense Front och Jordens regeringar; under en militärparad utför SDF en terroristattack som i princip lamslår Jordens flotta. Ett fåtal skepp lyckas rymma, och du ska i form av Nick Reyes leda de resterande styrkorna för att slå tillbaka mot SDF.

Detta sker i princip i en rad gerillaattacker mot SDF:s olika tillgångar, som till exempel sabotage av stora hangarfartyg eller deras bränsledepåer. Flera av dessa uppdrag är en del av berättelsen, men faktum är att kampanjen även erbjuder sidouppdrag denna gång. Eftersom du är befälhavare på ditt fartyg bestämmer du ordningen på uppdragen, åtminstone när det kommer till sidoaktiviteterna. Huvuduppdragen har fortfarande en sammanhängande kontinuitet vilken hade varit svår att ändra på, men det är ändå en kul idé som gör att du blir mer involverad i din berättelse.

PlayStation 4-versionen av Halo ser riktigt bra ut.

Det finns även en viss omväxling i vad du får göra i uppdragen; till exempel finns det sektioner där du får agera attackpilot i ett rymdskepp. Här bjuds du på hetsiga strider bland stora slagskepp och även om det känns lite som en rälsskjutare när du väl låser ditt mål i siktet är det ändå tillfredsställande att se fienderna explodera. Infinity Ward har haft bra fingertoppskänsla för antalet flyguppdrag och jag upplevde aldrig att det hann bli tråkigt.

Berättelsen är typisk för Call of Duty-serien, vilket innebär en hel del testosteron och one-liners, men relativt lite substans utöver det. De flesta skådespelare gör dock en ganska bra insats med tanke på det material de har att jobba med, och det huvudsakliga är att uppdragen faktiskt är kul att spela.

På flerspelarfronten är det dock inte lika positivt. Det mesta känns oerhört bekant och återanvänt från förra året, vilket enligt mig var en av de svagare upplevelserna i serien på ett tag. Kartorna håller fortfarande ganska hög klass i de flesta fall, och det finns en dynamik som är ganska kul när du väl kommer in i ett flyt. Call of Duty handlar ju om att aldrig stå stilla, och många av banorna är uppbyggda på ett sätt att du alltid har en naturlig väg att ta dig fram. Det går fort att lära sig nivåerna, men med tanke på att många andra spelare dedicerar otaliga timmar för att fila på sina färdigheter, är det svårt att utmärka sig.

Jon Snow blev stationerad i rymden i stället för den stora muren i norr.

Efter att ha spelat ganska mycket Titanfall 2 (9/10) tycker jag att Infinite Warfare ofta står och trampar vatten. Du har visserligen samma form av rörlighet i form av att dubbelhoppa och springa på väggar, men flytet och hastigheten når aldrig samma nivå.

Zombie-läget gör också sin återkomst, på gott och ont. Det finns ett ganska kul 80-talstema i årets spel, och det är kul att de har släpat fram David Hasselhoff som medverkande i röstbåset. Men detta spelläge börjar kännas riktigt tröttsamt nu faktiskt, även om jag vet att jag är i minoritet att tycka så. Många svär att det är höjdpunkten i varje Call of Duty-spel, men samtidigt sitter jag och mumlar om den gamla goda tiden när vi fick Spec Ops-uppdrag istället.

2016 är ett fantastiskt år för förstapersonsskjutare, både när det gäller kampanjer och onlinespel, och detta gör att Call of Duty: Infinite Warfare börjar se lite småtråkigt ut. Det använder alldeles för många säkra kort och återanvända koncept; det säger en del när kampanjen är det mest intressanta i ett Call of Duty-spel. Förhoppningsvis kan den stenhårda konkurrensen i år göra att Activision vågar ta lite nya grepp och förnyar den långlivade serien nu, annars riskerar den att börja halka efter ordentligt.