Recension: Call of Duty: Ghosts [PS4]

Hur kan spelserien Call of Duty år efter år lyckas leverera både kvalitet och ofattbara mängder sålda exemplar? Jo, genom att ösa pengar på utvecklingen och extravaganta saker som i princip garanterar stor publicitet för de populära krigsspelen. Jag vågar inte ens tänka på exakt hur budgeten ser ut för att låta Eminem skapa temalåten, släppa påkostade utgåvor och naturligtvis betala hundratals medarbetare som jobbar i flera år med att säkerställa allt som förknippas med Call of Duty.

Hög bildskärmsuppdatering kombinerat med tajta och kaotiska kartor har alltid varit den vinnande kombinationen, men grafiken har alltid fått lida hårt på grund av dessa krav. I och med släppet av PlayStation 4-versionen får jag och alla andra äntligen testa hur det ser ut i full högupplöst grafik utan att behöva tumma på tidigare närmare regler.

Att förvänta sig ren grafisk magi vid början av en ny konsolcykel är helt klart i princip omöjligt, och så gäller även detta fall. När jag jämför mellan PlayStation 3 och PlayStation 4-versionerna är det en enorm skillnad, vilket känns rimligt med tanke på att PS4-varianten stoltserar med äkta 1080p – något som endast PC-versionen kan matcha. Men om jag sätter det bredvid Killzone: Shadow Fall, en annan lanseringstitel, har Call of Duty: Ghosts mycket att bli bättre på trots att specifikationen är identiska. Ifall du ändå är ute efter just detta finns det inga tvivel att PS4-versionen är den bästa som du kan få på konsol.

Akta dig för kniven! – Inte skära, bara rispa!

För varför skulle du inte specifikt vara ute efter årets upplaga av Call of Duty? Under flera års tid har flerspelarläget sitt eget unika drag som ingen har lyckats att matcha. Glöm långsamma fordon, långa sträckor att springa innan du ens skymtar en fiende, utan här är det konstant action som gäller.

När du dör – och det är extremt svårt att inte göra det – kan du precis som tidigare återuppstå på en annan plats bara någon hundradel genom ett knapptryck. På så sätt kan du aldrig bli uttråkad av att det händer för lite. Vissa kan säkert tycka att det blir för mycket av det goda, men alla vet var man ska vända sig för att få den mest intensiva, fiktionella skjutarupplevelsen. Och det är just det som räknas i det här fallet.

Efter förra årets briljanta Call of Duty: Black Ops II blir det extra tufft för Ghosts att få flerspelarläget att kännas lika fräscht. Konceptet ”ta tio” är så smart att det måste kännas omöjligt att lyckas ta ytterligare ett sådant kliv på bara ett år, vilket dessvärre stämmer. Trots drösvis med innehåll för spelare som vill dela upplevelsen så finns det inget som gör att detta skiljer sig markant från tidigare år.

Zombier har bytts ut mot utomjordingar i läget Extinction, och bortsett från ett lite annorlunda beteendemönster är det ungefär samma sak. Squads är en annan del som är tänkt att skapa en större bredd i urvalet, men har inget att säga till om med tanke på att största konkurrenten, Battlefield 4, har just detta som sitt signum. Båda spelserierna försöker alltid i bonuslägen och extramaterial att återskapa vad den andra gör så pass bra, men utan att lyckas. Det kan bli helt okej, som i detta fall, men oftast blir det bara ett platt fall.

Får man ta med sig hunden in i himlen?

En intressant tanke med just Squads är att du alltid ska kunna möta dina vänner, även om de inte råkar vara uppkopplade för stunden. Tyvärr blir det inte särskilt sofistikerat, utan bygger enbart på den mest grundläggande statistiken. Jag kan bara fantisera om hur det skulle kunna vara om Call of Duty: Ghosts kunde använda sig av ens spelstil, alla vapenkombinationer och föredragna fördelar istället för att luta sig på hur pass bra ratio du har för att döda och att bli dödad. Kan detta vara möjligt att fixa till den oundvikliga uppföljaren?

Den största anledningen till just en tvåa är förstås beroende på hur pass bra det säljer, men efter att ha spelat kampanjen blir jag mycket nyfiken på vilken riktning uppföljaren ska gå. Jag bjuds kanske inte på det mest originella slutet, eller för den delen ens själva berättelsen, men karaktärerna intresserar ändå mig till en grad att min nyfikenhet fortfarande finns kvar. Detta beror helt klart på hjälpen utvecklaren har fått av duktiga manusförfattaren Stephen Gaghan, som har skrivit manuset till både Syriana och mästerverket Traffic.

Medan vet jag också att detta är ett försök till att skapa en mer engagerande berättelse och kanske på lång sikt även inkludera extramaterial som expanderar handlingen istället för enbart flerspelarläget. Jag skulle inte vilja påstå att de har träffat klockrent denna gång, men till skillnad från Battlefield pekar trenden åtminstone uppåt gällande både kvalitet och ambition. Bara att ta en underbar sekvens från gravt underskattade The Dark Knight Rises är ett stort plus i min bok.

Att spela mot andra är dock det som kommer att locka mest och på den punkten levererar Call of Duty: Ghosts den nästan patenterade spelkänslan av att vara den stora actionhjälten som avgör skillnaden på om ens sida vinner eller inte. Däremot finns det inget stort och nytt som gör att spelserien utvecklas, men för stunden är jag väldigt nöjd med allt innehåll som erbjuds. Så länge jag spelar PS4-versionen.