Recension: Call of Duty: Black Ops III [PS4]

Vissa saker i spelbranschen går nästan att ställa klockan efter, och en av dessa är det årliga Call of Duty-spelet. Activision har haft stora framgångar med denna serie, och även om det finns folk som kritiserar de årliga släppen är det svårt att argumentera med de otroliga försäljningssiffrorna.

Numera roterar dessutom serien på tre utvecklare, vilket innebär att varje nytt spel har tre års utvecklingstid. Denna cykel är förstås både på gott och ont med tanke på att varje utvecklare får gott om tid att implementera sin vision, men det kan bli svårt att skapa någon form av kontinuitet eftersom det per definition handlar om separata utvecklare.

Black Ops-serien har gjort sig känd för att vara ett av de berättelsemässigt flummigare Call of Duty-spåren, och Call of Duty: Black Ops III är inget undantag. Treyarch har tagit serien från 1960-talet i första spelet fram till en dystopisk framtid fylld av robotar, mekaniska implantat och artificiell intelligens i denna tredje del.

Kampanjen inleds med nästan Mortal Kombat-aktigt övervåld mot vår namnlöse protagonist, vilket leder till omfattande rekonstruktion med diverse implantat. Dessa ger spelaren tillgång till färdigheter som extra mobilitet och möjligheten att hacka robotar på avstånd, något som förstås är bra att kunna när hemliga uppdrag utförs åt minst lika hemliga organisationer.

I framtiden använder vi pilbågar för att bekämpa robotar.

Världen kokar av oro och anledningen är en katastrof i ett forskningscenter i Singapore som skördat 300 000 liv. Efter katastrofen har området styrts av kriminella element. När din grupp beger sig in i den gamla basen visar det sig givetvis att en konspiration ligger och puttrar under ytan, och många typiska science fiction-frågor tas upp. Allt från etiken av att använda robotar och implantat till mänsklighet radas upp, men tyvärr inte på ett speciellt ordnat vis. Berättelsen har potential, men skildrandet är otroligt vimsigt ibland. Jag hoppades på att detta skulle redas ut i slutet, men istället för en snygg landning planteras ansiktet rakt i asfalten istället.

Berättandet har förstås aldrig varit Call of Duty-seriens starkaste sida, och mycket räddas av att det är kul att spela. Skjutandet och styrningen känns precis lika bra som vanligt och som ett komplement kan du dessutom spela kampanjen med upp till fyra spelare, något som du inte har kunnat göra sedan Call of Duty: World at War. De typiska korridorerna från Call of Duty-kampanjerna har breddats en aning med några alternativa vägar för att fungera bättre med fler spelare, men det är fortfarande ett linjärt spel.

Av någon anledning var jag alltid på den mottagande sidan under mina onlinesessioner.

När det gäller flerspelarläget har Treyarch infört specialistklasser som alla har ett par specifika färdigheter som kan användas efter uppladdning. En av specialisterna har till exempel en granatkastare som kan decimera motståndet om den används vid rätt tillfälle, och en annan har en ”glitch”-förmåga som gör att spelaren teleporteras bakåt till den position du befann dig på för någon sekund sen. Denna färdighet kan effektivt förvirra även den mest ärrade Call of Duty-veteran, och det skapar en välkommen variation där du ibland måste hålla i åtanke vilka förmågor dina motståndare har.

Zombie-läget gör också en förväntad återkomst med ett nytt noir-tema och en rad trevliga röstskådisar, som till exempel Ron Perlman och Jeff Goldblum. I Black Ops III har dock zombie-läget expanderats till en extra kampanj också som heter Nightmares. Där får du spela igenom nivåerna från berättelsen, fast med en annan berättelse och med tonvis av zombier istället för de vanliga soldaterna och robotarna. Det är en imponerande mångfald som utvecklarna erbjuder, men den extra kampanjen skiljer sig inte tillräckligt mycket för att kännas som unikt innehåll. Det hör också till saken att jag aldrig riktigt har fastnat vid zombie-läget i Call of Duty-spelen, och detta är bara en variation på det som redan har gjorts.

Förra årets upplaga av Call of Duty kändes som en frisk fläkt med det högre tempot och en intressant kampanj, men Black Ops III lyckas inte riktigt bygga vidare på detta. Den utökade mobiliteten är fortfarande kvar, och är ett kul inslag, men det finns inte tillräckligt mycket som känns nyskapande i årets spel. När kampanjen dessutom vacklar och lider av flummigt berättande känner jag att spelet har tagit ett steg bakåt kollektivt sett.