Recension: Call of Duty: Black Ops 4 [PS4]

Sedan spelseriens start har Call of Duty delat upp sig i flera olika grenar. Treyarch lanserade det första Black Ops redan 2010 och sedan dess har serien fått ett antal uppföljare, varav det senaste släpptes för tre år sedan i form av Call of Duty: Black Ops III (7/10).

Nu är tiden inne för den fjärde installationen och varumärkets femtonde titel sedan starten 2003; Call of Duty: Black Ops 4.

I femton års tid har spelserien alternerat mellan berättelser från andra världskriget till moderna bataljer på krigsfältet, och oftast har det funnits en berättelse för ensamma spelare. Men den här gången slopas kampanjen helt för att ge större utrymme till flerspelarlägena. När jag kommer till huvudmenyn finns det tre huvudkategorier för mig att välja mellan. De traditionella Multiplayer och Zombies gör en återkomst och de får sällskap av det nya Battle Royale-läget Blackout.

Har jag rengjort pipan i den här pistolen?

Den klassiska avdelningen för flera spelare är en hårdkokt, tempofylld plats och det finns flera spellägen med olika underkategorier att peppra motståndarna med bly i. De flesta spellägen är underhållande, men min personliga favorit är erövringsläget Hardpoint, där två lag ska erövra en zon och samla poäng innan en ny plats dyker upp. I Heist ska två femmannalag skynda sig att ta en säck med pengar och lämna den vid en utgångsplats. Men eftersom alla deltagare endast har ett liv, kan ett lag vinna om alla motståndare är döda, vilket gör syftet att ta pengarna mer eller mindre meningslöst.

Inför en match kan jag välja en soldat med särskilda färdigheter och jag kan anpassa mina vapen till vem än jag väljer. Jag är extra förtjust i Nomads explosiva snubbeltrådar och Firebreaks radioaktivitet, som skadar fiender i hans närhet.

När Djungelboken möter Dawn of the Dead.

Zombierna är tillbaka och det finns tre olika nivåer att kämpa mot de köttsugna döingarna i. Jag kan spela tillsammans med tre medspelare online, eller ta hjälp av tre datorstyrda karaktärer för att överleva. Jag gillar dynamiken i de kaotiska striderna och det är kul att lyssna på de karismatiska karaktärernas dialoger. Men mitt stora problem med zombie-läget är de svårutforskade banorna, eftersom det inte finns några riktlinjer om vart jag ska gå. Dock är det underhållande att slåss mot stora yxmän till zombier, eller odöda tigrar(!) på gladiatorbanan.

Spelets nya kategori Blackout är ett enormt utslagsspel där upp till hundra spelare ska skjuta ihjäl varandra, tills en deltagare eller ett lag kvarstår. Den enorma spelkartan krymper kontinuerligt under tidens gång, eftersom en radioaktiv storm närmar sig, något som gör upplevelsen mer spännande ju mindre världen blir. Jag tycker att detta är det mest underhållande spelläget i hela spelet och det är en rejäl överraskning att detta Battle Royale-läge fungerar så otroligt bra i en stor spelplan. Men den geniala biten är att det inte finns några specialister bland deltagarna, utan att alla spelar med samma förutsättningar. Oavsett om jag spelar själv eller i en kvartett så blir varje spelomgång en spännande sådan, och jag vill hoppa in i en ny match omedelbart efter att ha förlorat.

Blackout är en gigantisk skjutfest i världsklass.

Att Treyarch inte tagit med en historiebaserad kampanj i Call of Duty: Black Ops IIII är ett klokt beslut, för jag tror inte att det hade passat in i denna högexplosiva flerspelarfest som levereras i denna iteration av serien. Spelet är beroendeframkallande och amusant, och upplevelsen förstärks av välgjorda banor och en solid kontroll. Ljudet är enastående bra, särskilt med hörlurar vilket jag personligen rekommenderar att spela med.

Om du älskar skjutspel i första person och främst Call of Duty, så tycker jag att detta är ett krav.