Recension: Calico [PS4, PS5]

Det finns få spel som på pappret lockar mig så mycket som spel som involverar katter, och när Calico först visades upp och stor del av spelmekaniken går ut på att inreda och driva ett kattcafé i en sagoskog var det svårt att inte bli extremt pepp på upplägget. 

Efter att ha skapat min egna avatar så slungas jag in i Calicos färgglada värld och får i uppdrag att rusta upp och ta över ett café nära en liten by, dit både djur och människor är välkomna. Byns borgmästare ber mig hjälpa till med lite andra sysslor också, och dagarna springer snabbt förbi.

Med sin charmiga, färgglada och avskalade grafik gör Calico sitt bästa för att charma redan från första sekunden, och världen som byggts upp är verkligen sagolikt charmerande. Jag får hjälpa bybor med små sysslor – oftast är det något som behöver hämtas eller lämnas till någon annan, eller särskilda önskemål om hur jag bör inreda mitt café. Och såklart – önskemål om djur. Den största dragkraften i Calico är just djursamlandet, och jisses, vad gott om djur det finns att samla. Allt från katter till fåglar till … pingviner. Naturligtvis gör jag mitt bästa för att samla på mig de absolut sötaste djuren jag kan, och inreda mitt lilla café smakfullt. 

Men ett café är ju inte ett café utan bakverk, jag behöver också baka kakor, bullar och liknande i en märklig och svårkontrollerad serie av minispel. Som tur är kan jag snabb-baka kakor efter att ha lyckats åtminstone en gång, så mängden tillfällen där jag krymps ned till en teskedsgumma och behöver klättra och släpa ingredienser som är större än mig själv sker inte så ofta. 

Att tillbringa tid i Calico är att avsätta tid till en mysig existens i en magisk skog, full av fantasifulla djur, och det finns absolut behov av det ibland. Med en skön skara knepiga och charmiga karaktärer, oerhört färgglada och charmiga djur av alla arter, storlekar och varianter är det svårt att inte falla lite för dess charm. 

En stor del av mina dagar går ut på att hjälpa byborna med små sysslor, och deras problem är för det mesta lättlösta. Det kan vara alltifrån att ge sig upp på en bergstopp och lämna medicin till att samla ihop djur som sprungit vilse. Efter ett tag blir dock spelets charm, det enkla och okomplicerade, kanske lite för förutsägbart. Att utföra tämligen ointressanta leveransuppdrag för att kunna nå nya områden av världen känns som ett onödigt ont, ett artificiellt stopp för mitt egna utforskande av världen.

Det finns en övergripande ramhandling, men den är supertunn och har ingen reell vikt. Men det har dock inte varit spelets mål, utan målet verkar ha varit att vara ett mysigt och kulörfullt feel-goodspel utan direkt stress och press, och det lyckas Calico med fullt ut. 

Den inledande charmen finns dock kvar genom hela spelet, för det är oerhört charmigt och kul att utforska dess värld och samla på sig snudd på oändligt med söta djur. Om handlingen och karaktärerna hade haft lite mer djup hade upplevelsen blivit bättre, men det är ju bara min egen preferens för lite mer substans som spökar. På det stora hela är Calico ett väldigt mysigt och lagom avancerat spel, det är dock lite synd att det dras med en del tekniska problem i bilduppdatering, men på aldrig så att det direkt stör spelupplevelsen.