Recension: Burnout Paradise Remastered [PS4]

Nostalgi är riktigt knepigt för det mesta; det känns som att minnena alltid överträffar verkligheten, oavsett hur verkliga vi än tycker att fragmenten av dåtid verkar. Denna villfarelse blir väldigt tydlig när det kommer till spel som jag spelat för länge sedan och får möjlighet att återvända till under senare år.

Det senaste exemplet på denna företeelse för min del var Final Fantasy IX, där musiken och känslan var på topp men där grafiken brottades med enorma problem då högupplösta karaktärer vistades i luddiga, lågupplösta miljöer. När jag sätter mig med Burnout Paradise Remastered; nyversionen av det tio år gamla mästerverket från Criterion Games, dras jag dock rakt in i en häftig nostalgitripp där allt är helt perfekt.

Jansen P12; en av mina favoritbilar i spelet. Här i en prikär situation…

Efter att ha tillbringat ungefär 400 timmar i Paradise City på PlayStation 3-utgåvan, funderar jag ett tag på om det verkligen är möjligt att återvända till staden och njuta lika mycket som jag gjorde för länge sedan. När DJ Atomicas röst hörs i mina hörlurar samtidigt som jag börjar ratta min Hunter Cavalry, känner jag mig dock genast tio år yngre, men fylld av erfarenhet från mina tidigare äventyr.

Om du har missat att spela originalet Burnout Paradise, kan spelet beskrivas som en arkadracer i en öppen värld, eller stad snarare. I varje gatukorsning finns ett evenemang utplacerat och händelserna varierar mellan vanliga tävlingar om vem som kommer först i mål, till att försöka överleva ett gäng elaka bilar som försöker mosa dig innan du når mållinjen.

I sololäget finns det, förutom tävlingar, en hel del saker att utforska i den stora staden med tillhörande landskap. Självklart är genvägar väldigt viktiga att memorera, men för dig som älskar att utforska öppna världar erbjuds även reklamskyltar samt speciella staket att hitta och förstöra.

När du är klar med, eller mätt på, att köra bil ensam, finns det en helt unik upplevelse i online-läget där du har möjlighet att tävla mot dina vänner eller utföra speciella utmaningar tillsammans. Om det är något flerspelarläge som har trollbundit mig i dagar, så är det ”Freeburn Challenges”. Maken till hjälpsamhet och kamratanda har jag aldrig någonsin upplevt i ett spel tidigare (eller senare). Visst finns det tråkiga troll som tycker att det är kul att bröta in i högen med bilar som står och väntar på att någon hoppar över dem på Big Surf Beach. Men det hör väl till antar jag?

På håret som alltid när det gäller Burnout Paradise!

När det kommer till återskapandet av bilarna och Paradise City i 2018 års format, vilket är 4K och 60 bildrutor per sekund på PlayStation 4 Pro, levereras en i det närmaste magisk känsla. Det känns, ser ut och låter som den nostalgiska minnesbild jag har av spelet, utan kompromisser. Det sticker inte i ögonen av att grafiken blivit för högupplöst och samtidigt bjuds det inte på några som helst överraskningar i utseendet. Det är Burnout Paradise helt enkelt, fast på PlayStation 4, år 2018.

Efter alla nostalgiska känslor som jag låtit skölja över mig i spelet, och i texten, har jag helt glömt bort att berätta om de magiska ögonblicken jag upplevt i ”Showtime”, med de filminspirerade bilarna, med mina motorcykelrace och Big Surf Island; denna fantastiska ö, fylld av möjligheter till enorma stunthopp. Förmodligen är det ett gott tecken då jag har många hundra timmar kvar att njuta av Burnout Paradise Remastered tillsammans med mina gamla Burnout-vänner som jag fann för snart tio år sedan.

Det råder ingen tvekan om att Stellar Entertainment i och med denna nyutgåva av ett av tidernas bästa spel, har lyckats på alla fronter. På PlayStation 4 levererar Criterion Games arkadracer på alla cylindrar, i alla nedförsbackar och i samtliga kurvor. Jag är frälst, igen!