Recension: Bulletstorm: Full Clip Edition [PS4]
Polska utvecklarna People Can Fly gjorde sig snabbt kända för snabb och explosiv action när de slog sig in i branschen med Painkiller-spelen. När sedan Electronic Arts och Epic Games bidrog med sina resurser i utvecklingen av Bulletstorm var det ju förstås självklart att det skulle bli ett bombastiskt äventyr.
Efter ett lite kluvet mottagande under förra konsolgenerationen är det nu dags för en nylansering av Bulletstorm, och nu har utvecklarna anlitat förstärkning i form av Duke Nukem också.
Berättelsen skildrar en grupp individer som tar sig an allehanda hemligstämplade högriskjobb. Det handlar oftast om att finna och eliminera kriminella människor som är utpekade som exceptionellt farliga. Efter just ett sådant jobb visar det sig dock att målet var en grävande journalist, och huvudpersonen Grayson och de övriga i hans grupp målas upp som mördare.
Tio år senare är gänget fortfarande ihop, men snarare i form av fördruckna rymdpirater som tar sig an de uppdrag som betalar bäst. Detta beteende skapar sällan speciellt många allianser, och efter en konflikt kraschlandar Graysons skepp på en främmande planet full av våldsbenägna galningar och andra farligheter.
Som du kanske ser är upplägget inte det mest originella, och manuset är dessutom urkorkat på flera ställen. Ett av de största problemen som folk hängde upp sig på när originalspelet släpptes var den fåniga och pubertala humorn som genomsyrar spelet, och den har inte åldrats speciellt väl. Om du klarar dig igenom den första timmen ger dig dock spelet en uppsjö anledningar att bortse från dessa snedsteg, eftersom det finns ett riktigt underhållande spel under ytan.
En av de stora säljpunkterna för spelet är det poängdrivna systemet för att ha ihjäl dina fiender på kreativa och omväxlande vis. Du kan använda din omgivning och dina vapen för att kombinera speciella villkor och få en fin bonus med stora siffror som dyker upp på skärmen. Det är nästan löjligt tillfredställande när det likt gamla arkadspel ger dig en visuell återkoppling och bekräftar att du har gjort ett bra jobb. För att inte tala om hur roligt det är att slita tag i en fiende för att sedan volleysparka honom utför ett stup.
Bland nyheterna i denna Full Clip Edition återfinner vi förstås högre upplösning och bildfrekvens, och spelet ser faktiskt fortfarande bitvis ganska vackert ut. På prestandafronten finns det en ambition att ligga på 60 bildrutor per sekund, men detta mål missas gång på gång när det börjar dyka upp några fiender. Det skulle nästan vara bättre att låsa bildfrekvensen på 30 med tanke på hur mycket det varierar emellanåt.
Som jag tidigare nämnde finns även Duke Nukem med i spelet denna gång, och det kan vara det största snedsteget jag har sett i ett spel på ganska länge. Du kan spela som den gamle actionhjälten från början till slut i kampanjen, men bara extrema självplågare kommer att kunna lyckas klara mer än den timme som jag orkade med. Dukes repliker får originalmanuset att låta som ljuv poesi med djup eftertanke, och ger intrycket av en gammal gubbe som vill hänga med i tonårstugget.
Det finns heller inga justeringar i övrig dialog för att den ska passa in med Dukes trötta, mansgrisiga kommentarer. Inte heller har det gjorts något med karaktärsmodellen, utöver att den är klädd med Duke Nukem-texturer. Läppsynken ser fortfarande ut som att den går efter originalmanuset. Det här är ett beslut som är taget i ett avlägset styrelserum av människor som inte har spelat något sedan Duke Nukem 3D var det nya heta spelet, och antar att inget har hänt sedan dess.
Spelets stora räddning är att det går att välja bort denna fåniga funktion och spela med originalkaraktärerna. Trots de problem som finns med den något platta berättelsen finns det fortfarande ett underhållande spel gömt där under. Det känns inte riktigt lika fräscht som det gjorde under förra konsolgenerationen, men det finns ändå många sekvenser av renodlad actionglädje att uppleva i detta galna verk.