Recension: Brothers: A Tale of Two Sons Remake [PS5]

Det är lite svårt att föreställa sig att det har gått 11 år sedan Josef Fares gav sig in i spelvärlden med sitt äventyrsspel Brothers: A Tale of Two Sons. Spelet var något av en udda fågel när det kom, men chansningen var lyckad och beröm strömmade in för dess konstnärliga framtoning, känslosamma berättelse och annorlunda upplägg.

Tiden går fort, och nu har det alltså kommit en nyversion av spelet i form av Brothers: A Tale of Two Sons Remake, ett faktum som passar bra då undertecknad missade det ursprungliga släppet 2013. Med färska ögon har jag nu tagit mig an denna tolkning av spelet.

Spelet öppnar med en dramatisk tillbakablick då en kvinna slits ur händerna på sin son under en storm ute på havet. Hon drunknar, och snart får vi följa de kvarvarande medlemmarna ur familjen då de försöker plocka upp spillrorna av livet en tid senare. Olyckor kommer dock sällan ensamma och faderns svåra sjukdom tvingar de två sönerna att ge sig ut på en lång och farofylld resa i jakt på ett botemedel. Det är en känslosam start på spelet som förstärks ytterligare av den sagomysiga visuella designen och det enkla låtsasspråket karaktärerna pratar.

Spelets upplägg skiljer sig från många andra spel på det viset att båda bröderna styrs samtidigt med samma kontroll (undantaget är om man vill spela två spelare). Kontrollschemat är fördelat så att varje karaktär manövreras med varsin halva av handkontrollen och på så vis huserar över varsin styrspak och några knappar var att göra olika handlingar med. Trots att det har gått 11 år sedan den ursprungliga versionen släpptes känns upplägget fortfarande ganska unikt, och min simultanförmåga testas ständigt under spelets gång.

De två bröderna har olika egenskaper vars användande utgör grunden till utforskandet av spelet. Den äldre brodern, Naia är fysiskt stark, lång och kan simma, medan den yngre brodern Naiee är mindre, smidigare och har lättare att ta sig fram i vissa situationer. Och visst uppstår det tillfällen när bröderna behöver hjälpas åt, för hela spelet handlar om att tillsammans överkomma de hinder som presenteras, ofta i form av enklare pussel och knipor där saker behöver göras i rätt ordning eller med synkroniserade knapptryckningar för att jag ska ta mig vidare.

Precis som Josef Fares andra titlar är Brothers: A Tale of Two Sons ett spel som är väldigt filmiskt i sitt utförande, något som märks extra tydligt i just det här spelet. Framförallt genom de fantastiskt vackra miljöerna som man vid varje chans det går visar ur pampiga och svävande fågelperspektiv, men även genom det strömlinjeformade upplägget som sällan presenterar några större fördröjningar för mig som spelare. Givetvis dyker det upp hinder, men de fungerar mer som en sorts narrativa spänningsbyggare än renodlade uppgifter. Vi ska se hur hårt spelets karaktärer kämpar för att nå sitt mål, men vi som spelare får inte blanda oss i allt för mycket genom att fastna och på så vis fördröja ”filmens” handling.

Likt de flesta filmer är det här spelet inte heller särskilt långt, men det är snarare en fördel än en nackdel då längden passar handlingens takt och utveckling. Det händer dessutom mycket under de få timmar jag tillsammans med bröderna söker efter faderns botemedel. Vi vandrar, klättrar, simmar och hoppar fram genom en serie fantastiskt designade och varierade miljöer, snyggt hopvävda för att får mig att förundras varje gång jag når ett nytt krön. Med fin och involverande musik lyckas man dessutom få till körsbäret på toppen av bakelsen riktigt bra.

Många spel kan skapa känslor av glädje och upprymdhet, men det är sällan spelskapare vågar (eller lyckas) bra med att förmedla sorg, oro och andra tunga känslor i sina verk. Brothers: A Tale of Two Sons Remake är ett spel med ett brett register, och det får plats många känslosamma stunder under de timmar jag besöker dess värld. Det är ett vackert och tänkvärt spel med ett lättsamt och underhållande upplägg som jag gott kan rekommendera, oavsett om det blir en ny upplevelse eller ett återbesök.