Recension: Broken Pieces [PS5, PS4]

Broken Pieces är ett spel som skulle kunna passa in i flera olika spelgenrer givet de olika spelmomenten som ingår. Om jag skulle ge mig på ett försök skulle jag kalla det för ett berättelsedrivet pusseläventyr med inslag av action i form av strider.

Du axlar rollen som Elise, en tjej som verkar vara ensam kvar i den franska kustbyn Saint Exil. Du letar efter din försvunne fästman Pierre och allt verkar inte riktigt stå rätt till. Du hittar ganska snart spår efter militären och en mystisk sekt som har verkat på platsen. Och som om inte det vore nog så attackeras du av mystiska skuggvarelser och kan frammana en regnstorm med hjälp av ett smycke.

Det första som slår mig är att spelet känns lite gammaldags såtillvida att det använder sig av fasta kameravinklar och även striderna sker inom dessa. Det får mig att tänka på Alone in the Dark och det första Resident Evil, även om du gudskelov slipper pansarvagnskontroller. Varje scen har två olika betraktningsvinklar som du kan växla emellan och behöver du utforska någon mer noggrant så går det att ta en titt i förstapersonsvy också.

Till en början känns det som att det finns massor av olika vägar att utforska, men jag märker ganska snabbt att de flesta är låsta på ett eller annat sätt och jag bjuds på en förvånansvärt linjär resa. Det finns lite tunnor, hyllor och annat att undersöka, men de innehåller bara material för att tillverka ammunition och aldrig några nyckelföremål.

Och på tal om nyckelföremål som används för att lösa pussel och att ta sig vidare i berättelsen så tycker jag till en början att pusslen är kluriga och utmanande, men när jag hittar en fjärde yxa som jag ska använda för att hugga i ett träd som jag sedan fäller med en storm så byts känslan ut mot en irritation över bristande variation. De flesta gåtorna har gömda ledtrådar, men jag har hittat några där ledtrådarna fortfarande tvingar mig till en del lösningar där jag måste prova olika kombinationer av sifferkoder eller ordning på sladdar i en brytare.

Tillverkningssystemet för ammunition och striderna känns verkligen malplacerade och tillför ingenting till varken berättelse eller stämning. Varje gång det rullar in en dimma och stridsmusiken börjar himlar jag med ögonen och skjuter så många skott jag hinner innan jag måste göra en undanmanöver för att undvika skada, sen repeterar jag det tills fienderna är borta. Och det gör jag med den oändliga skräpammunitionen och jag har aldrig känt något behov av att använda den begränsade.

Berättelsen och världen är intressant och jag lyssnar hungrigt på alla kassetter jag hittar för att få mer bakgrund till vad som hänt och hur det hela ska sluta. Om jag skulle lyfta fram spelet mest framstående egenskap så blir otvetydigt berättelsen som får stå i rampljuset.

Om du hungrar efter psykologiska thrillers med viss retrokänsla så kanske det här kan vara något för dig, men personligen tycker jag att det finns betydligt bättre pusseläventyr att lägga sin tid på.