Recension: Bright Memory: Infinite [PS5, PS4]

Föreställ dig att du är en agent för en organisation som jobbar med högteknologisk forskning när ett onaturligt fenomen och en mystisk antagonist helt plötsligt utmanar världens öde. Förvirringen som uppstår är ungefär samma för mig som spelare när jag tar mig an Bright Memory: Infinite, ett spel där svarta hål, tidsresor och högteknologisk utrustning sätter mig på prov.

Spelet är i grunden en förstapersonsskjutare med övernaturliga inslag, men av någon anledning får jag också vibbar av actionfilmer i stil med Mission Impossible och James Bond. Det är ett intressant spel i den bemärkelsen att det till upplevelsen sett ser ut att vara en titel producerad av en stor studio, men vid närmare efterforskning visar det sig att FYQD Studio vid utvecklandet bara bestod av en person. Det är ett faktum som har både för- och nackdelar, vilka jag kommer att komma till senare.

Huvudkaraktären Shelia Tan blir utskickad för att genskjuta den mystiska organisationen som verkar ha ett finger inblandat i det svarta hålets uppkomst. Spelets handling är lite svårgreppad eftersom jag som spelare i princip kastas rakt huvudstupa in i den utan någon egentlig kontext att jobba med. Snart befinner sig Shelia på plats och fientliga soldater börjar motsätta sig min närvaro. Vild skottlossning varvas nu med en del smygande, och dessutom har man klämt in en kort men underhållande biljakt.

Shelia har i sin roll som agent tillgång till utrustning som inte vem som helst kan lägga vantarna på. Framförallt har jag nytta av den energistråle som jag dels kan använda för att interagera med mina motståndare, dels kan svinga mig fram med mellan olika plattformar och dylikt. Dess största användningsområde är dock i strid och där kan jag exempelvis använda den för att kasta upp motståndare i luften för att sedan försätta dem i en slags långsam tidsrymd, något som är perfekt för att få in gratis skada på dem. Med hjälp av föremål jag hittar kan jag då och då även uppgradera min utrustning och mina vapen för att göra dem ännu effektivare.

Eftersom spelet som sagt huvudsakligen är en förstapersonskjutare finns det ett antal skjutvapen jag kan använda mig av i strid. De flesta av dem är klassiska bössor såsom maskingevär, hagelgevär, pistol och prickskyttegevär, men samtliga har ett alternativt läge för att krydda till det hela lite. Utöver dessa har jag tillgång till ett svärd som gör sig extra roligt i kombination med ovan nämnda energiförmåga.

Spelet är väldigt kort men det hinner ändå klämma in ett okej utbud av fiendesorter. Här har man spexat till det lite extra och kastar inte bara vanliga soldater mot mig, utan även uråldriga krigare och odjur som gör entré genom ett glapp i tidsrymden. Gigantiska stenstatyer, krigare med sköld och uråldriga generaler är roliga att slåss mot, så det är lite synd att spelets begränsade längd gör att det hela inte riktigt hinner utvecklas så mycket som potentialen lovar.

Att Bright Memory: Infinite ursprungligen är gjort av en person är svårt att tro när man ser hur omfattande spelet är i sin design. Det är snyggt och underhållande, men bör kanske ses som en introduktion till genren eller som ett spel för att utmana sig själv i flera omgångar. Det är en intensiv spurt som inte varar i mer än två-tre timmar, men är samtidigt lite fascinerande av just dessa anledningar. Kort och gott, vill du ha ett actionäventyr för en kväll har du din kandidat här.