Recension: Breathedge [PS4]

Livet är allt annat än enkelt för huvudpersonen i detta överlevnadsspel. ”The Man”, som han kallas, har råkat ut för en olycka av astronomiska proportioner. Inte nog med att hans fraktskepp har splittrats i miljontals bitar, när han vaknar till liv plågas han dessutom av två robotar som är allt annat än förstående till händelserna före och efter kraschen.

Efter en roande och bitvis smått störd introduktion, börjar själva äventyret då jag får ta kontroll över The Man, strax efter katastrofen. Vi befinner oss i ett läckande rymdskepp där luften håller på att ventileras ut, och det ser inte ljust ut för vår hjälte som bara ville leverera en kista med sin avlidne farfar i så att denne kunde få en riktig, galaktisk begravning.

Berättelsen och handlingen i spelet är tämligen dråplig och underhållande på samma gång och allting presenteras på ett Monty Python-liknande humoristiskt sätt. Är det inte bisarra kommentarer om piloter som dött på toaletten eller varför det är så nyttigt att samla kiss i rymden, så är det istället intergalaktiska samtal från en trånande och uppenbarligen lyckosökande hustru eller flickvän till The Man.

Men så fort jag gör min första rymdpromenad i strävan efter att hitta resurser, bleknar berättelsen likt en toalettpappersbit som svävar bort i vakuum. Känslan av storhet som slår mig när jag lämnar luftslussen för första gången är svindlande. Allting förstärks av hur ljudet och bakgrundsmusiken omedelbart växlar när jag flyter fram med bara stjärnor och mörker runt mig.

Till denna fantastiska, flytande känsla kommer inom kort också känslan av panik då jag begivit mig alldeles för långt bort från min säkerhet och börjar få slut på luft. Rymddräkten börjar larma och jag får snällt bita mig i läppen av nervositet när jag sakta, sakta färdas närmare luftslussen och den syreberikade miljön i mitt lilla rymdskepp.

Så börjar min resa i Breathedge. Med panikångest över att under varje del av min utforskning och att behöva hålla noggrann koll på mängden luft jag har i tankarna. Men ju mer jag vänjer mig, desto större rundor vågar jag ta runt mitt lilla skepp. Snart nog har jag samlat ihop de ting jag behöver för att uppgradera min dräkt med ett extra luftförråd då det visar sig att allt jag behövde var en kondom och lite silvertejp.

Ju bättre utrustning jag knåpar ihop, desto bättre blir mina odds att överleva ute i den tysta, mörka rymden, och det dröjer inte speciellt länge innan mina upptäcktsfärder tar mig långt från utgångspunkten. Det är här jag anser att Breathedge levererar en fantastiskt fantasifylld och intressant upplevelse. När jag tar mig längre in i den oerhörda massa av skrot som uppstått efter den olycksfyllda kraschen upptäcker jag nya sorter av miljöer. Jag tar mig igenom allt ifrån enorma rymdskyttlar till isbeklädda asteroider och hela tiden gapar jag stort över känslan som denna öppna värld, eller galax, skänker mig.

När möjligheten att skapa egna baser öppnas upp i äventyret, klaffar allt sådär perfekt som bara överlevnadstitlar med byggande gör med mig. Jag tillbringar eoner av tid på att planera effektiva rutter för att utvinna aluminium och titan till min nästa modul i mitt bygge, jag försöker att hålla en jämn nivå på konsumtion av mat och jag funderar hela tiden på vad jag behöver för att ta mig vidare i berättelsen.

Ibland tycker jag nästan att det är synd att historien i spelet är så flamsig, då miljön och premissen är så oerhört seriös och genomtänkt. Samtidigt är det skönt med ett avbrott i allt allvar och det är något i berättelsen som inte riktigt stämmer överens med skämt och glättighet. Vem vet, kanske väntar ett mörkt avslut på mig när jag når ända fram?

Om du är ute efter ett helt nytt sorts överlevnadsspel men samtidigt inte kan få nog av att ständigt hantera de livsviktiga faktorerna med sömn, vatten, mat och luft, då är Breathedge definitivt ett spel för dig. Jag håller andan och hoppas starkt på en uppföljare!