Recension: Bravo Team [PSVR]

Supermassive Games är nog mest kända för skräckspelet Until Dawn (9/10), även om deras historia sträcker sig ända tillbaka till LittleBigPlanet-tiden där de skapade extramaterial till Sackboys värld. Under senare år har de fokuserat på PlayStation VR-titlar där Hidden Agenda (8/10) och The Inpatient (6/10) är några av de senare tillskotten.

Skräck och nervkittlande smårysare lämnas nu dock till historien och byts ut mot ett virtuellt slagfält. Jag och min kompanjon är de enda överlevande efter ett terrordåd, och nu måste vi rädda spelets president genom att nedgöra alla onda soldater som står i vår väg.

Uppdraget var nästan klart och vi satt glada i eskortbilen tillsammans med presidenten som vi skulle bringa till säkerhet. Den fiktiva öststaten skulle äntligen få en riktig ledare i maktposition, en kvinna som svurit att få slut på terrorn som dagligen drabbade landet.

Kom ihåg: följ skottens bana och korrigera

Givetvis stoppas konvojen av fordon och självklart sprängs bilen i bitar och presidenten kidnappas. Alla våra kamrater i uniform stryker med, men jag och min vapendragare lyckas mot alla odds överleva och påbörjar jakten efter landets blivande ledare.

Till en början blir jag imponerad av hur verkligt det känns att hålla i en PlayStation VR Aim Controller då den förstärker känslan av att faktiskt sikta med ett riktigt vapen. Innan mina erfarenheter av militärlivet kickar in, gör jag misstaget att blunda med ena ögat för att sikta. Det går ganska bra att träffa, men det är först när jag börjar följa kulbanorna som jag lyckas landa det ena huvudskottet efter det andra.

Jag trivs faktiskt ganska bra med upplägget under min första session eftersom spelet till en början endast visar upp fiender som på en skyttebana – rakt framför mig. När behovet av att nedgöra flankerande fiender uppstår, känns dock världen oerhört desorienterande. Jag kan snabbt byta vinkel och vända mig rakt bakåt, men det finns inga möjligheter att justera vyn på andra sätt. Detta innebär att jag hela tiden måste förhålla mig till spelets regler gällande rörelse, något som gör att jag gång på gång tappar bort mig i nivåerna.

”Blind fire” är inte att rekommendera i denna skjutare

Förflyttning sker genom att peka på något av spelvärldens skydd och sedan trycka på X. Kameran byter sedan till tredjepersonsvy; jag står alltså bredvid mig själv och tittar på när jag springer till nästa ställe, vilket känns helt obegripligt. Känslan av desorientering byts ganska snabbt mot åksjuka och min hjärna har enormt svårt att försöka tolka alla intryck.

Min datorstyrda kompanjon hjälper mig gärna genom att antingen återuppliva mig eller skjuta stödeld mot fienden. I vissa fall nedgör han också en del onda soldater men oftast är det jag som får göra jobbet själv. När det kommer till artificiell intelligens stupar Bravo Team direkt, då min kollega i vissa fall drabbas av total handlingsförlamning. Vid flera tillfällen undrar jag vart han har tagit vägen och hittar sedan honom hukande bakom skydd, helt beredd på att skjuta mot fiender som jag redan rensat bort på kartan.

Trots att spelet bjuder på en ganska skön känsla när det kommer till vapenhantering, missar det flera betygspoäng på ologiska strider, den massiva känslan av desorientering och ett alldeles för dåligt flyt i nivåerna. Om du är ute efter ett underhållande spel med bra stridsmekanik och en involverande berättelse bör du nog undvika Bravo Team och istället kika på någon annan titel.