Recension: Bound [PS4]

Om du är bekant med Linger in Shadows och Datura känner du säkert till att Plastic Studios är förtjusta i att experimentera med nya koncept och ta ut svängarna lite när det gäller definitionen av spel. Deras nya verk Bound är inget undantag i detta sammanhang med tanke på att de har skapat ett ganska abstrakt spel som skildras genom både balettliknande dans och modern konst.

Det är en svår balansgång när du vill skildra ett spel med konstnärlig fokus, eftersom det även måste vara roligt att spela. Thatgamecompany har ju varit mästare på att visa vägen i denna nischade genre, och frågan är ju om polska Plastic kan nå deras högt satta ribba.

Berättelsen börjar med en gravid kvinna som går igenom en gammal anteckningsbok fylld med vad som ser ut som ett barns teckningar av diverse situationer. När hon går igenom dessa teckningar väcks hennes egna tolkningar till liv och du får spela dig igenom fantasivärldar som är lika mystiska som de är vackra. Efter ett tag syns även en röd tråd genom upplevelserna som binder ihop det hela till en känslosam historia.

Lyckligtvis går det inte att snava på de röda banden.

En av de stora säljpunkterna i marknadsföringen är den täta associationen med dans som en form av berättande, och detta fungerar riktigt bra. En betydande del av detta är tack vare de utsökta karaktärsanimationerna som emellanåt håller Naughty Dog-kvalitet när det kommer till realism. Dessa graciösa rörelser tillsammans med väldigt stämningsfull musik utgör fundamentet till de härliga intrycken som de surrealistiska världarna erbjuder.

Rent spelmekaniskt är Bound mest likt ett tredimensionellt plattformsspel, även om det inte riktigt ställer speciellt höga krav på spelaren. Det går till och med att aktivera ett hjälpmedel som förhindrar att du ramlar ned från plattformar, vilket låter dig avnjuta spelet utan att behöva vara någon expert inom genren. Spelet är dock inte helt utan hinder eller fiender, men dessa är oftast i form av insektssvärmar eller aggressiva klängväxter, vilka passande nog besegras genom dans. En av knapparna på kontrollen är faktiskt helt dedikerad till att få huvudkaraktären att dansa.

Bitvis är spelet sagolikt vackert, och passande nog finns det även ett fotoläge där du kan ta kontroll över kameran och aktivera filter för att kunna fånga den där perfekta bilden som du vill ha den. När du har spelat igenom berättelsen öppnas dessutom ett speedrun-läge upp där du kan utmana dig själv och andra med att försöka rusa igenom spelet så snabbt som möjligt. Som hjälp i träningen, kan du se deltider och träna på specifika sektioner för att finjustera din rutt till att bli i det närmaste optimal.

Om något hamnar i din väg kan du oftast dansa dig igenom det. Precis som i verkligheten.

Den stora behållningen är ju dock den underbara presentationen av både spelvärlden och berättelsen. Grafik och ljud arbetar ihop och skapar en synergieffekt på ett sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig. Jag stannade upp flertalet gånger bara för att insupa vyerna och de vackra pianotonerna för att sedan bara aktivera dansanimationerna och förundras över hur effektiv en så pass enkel och till synes oviktig spelmekanik faktiskt är.

Jag vill inte påstå att Plastic Studios är uppe på Thatgamecompanys nivå ännu när det gäller att skapa dessa nischade och vackra upplevelser, men i ärlighetens namn var inte Flow ett speciellt bra spel. Det ledde dock till mästerverk som Flower och Journey (10/10), och med tanke på att Plastic redan ligger hästlängder före Flow ska det bli otroligt intressant att se vad framtiden har att bjuda på.