Recension: Book Quest [PS4, PS5]

Det finns ett uttryck på engelska som lyder ”Don’t judge a book by the cover”, vilket går att översätta någorlunda till att vi inte ska döma personer efter deras utseende. När jag sätter tänderna i Book Quest, känner jag väldigt tydligt att detta uttryck kan slå hårt åt båda håll.

När titeln landade i redaktionen, slogs jag omedelbart av den extremt charmiga världen som visades i bilder och trailer. Det ser ut som en version av The Legend of Zelda: A Link to the Past, ett äventyr som jag ofta återvänder till med glädje. Men när jag väl börjar spela spelet upptäcker jag snabbt att det saknas en hel del i upplevelsen.

Jag ikläder mig rollen av en ung man som bor själv i skogen. En sen kväll, upptäcker han att någon är inne och snokar runt i stugan och inom kort har spelets antagonist uppenbarat sig. Inom bråkdelen av några sekunder har denne snappat åt sig en magisk bok som ärvts generation efter generation.

Så börjar jakten efter den magiska boken och med en kvast som tillhygge, beger jag mig ut i världen. Till en början upplever jag det lite udda att byn i min närhet är tom. Men eftersom de individer som jag verkligen träffar inte verkar bry sig, antar jag att det är något slags normalläge.

Och det visar sig handla om ett helt normalt liv. Världen är nämligen förvånansvärt tom och tråkig. Känslan slår mig redan efter några minuter och håller sedan i sig resten av tiden som jag uthärdar i Book Quest.

Första delmålet i titeln handlar om att hitta och besegra en väldig drake för att kunna ta mig vidare i mitt äventyr. Vägen dit har enstaka pusselelement som består i att flytta kistor till väl utmärkta platser, något som inte kräver något intelligent eller kreativt tänkande över huvud taget. När jag närmar mig delmålet, tvingas jag dessutom att springa tillbaka tvärs över den tomma kartan för att leta delar till en nyckel.

På det stora hela känns spelet som ett hastigt ihoprafsat demo av ett äventyr som ska hedra 16-bitseran. Tyvärr faller det hårt på sin sladdriga styrning, oinspirerande miljöer och sin tomma värld. Jag kommer faktiskt fram till draken till slut och här belönar spelet mig med att leverera en löjligt svår första boss. Jag har absolut inget emot svåra motståndare, men de får gärna komma efter ett antal andra utmanande strider så att jag får möjlighet att lära mig om stridssystemet.

Men denna kalldusch triggar mig inte att vilja kämpa vidare eller aktiverar inte någon känsla av ”jävlar anamma” i mig. Det som istället vaknar i mig är likgiltighet och en känsla av att bli uttråkad. Jag försöker tvinga mig själv till att vilja fortsätta spela, men det funkar bara några gånger innan jag lägger ifrån mig kontrollen med avsmak för att aldrig återvända någonsin.