Recension: Blues and Bullets – Episode 1: The End of Peace [PS4]

Den spanska studion A Crowd of Monsters har hoppat på tåget med episodiska äventyr, vilka skördar enorma framgångar just nu. Istället för att köpa rättigheterna till stora, välkända titlar väljer de att istället skapa en egen historia, i ett eget, alternativt universum.

Berättelsens hjälte är Eliot Ness, en av agenterna som satte Al Capone bakom galler i verkliga livet, något som han även lyckats med i spelets alternativa historia. Efter sin framgång i karriären som agent, har han nu lagt det tuffa livet bakom sig och istället öppnat en liten restaurang där klientelet mest består av poliser. Spelet börjar dock med något helt annat än att servera pajer till skrytande poliser, något ont härjar nämligen i staden!

Mörkret har sänkt sig över staden Santa Esperanza, där Ness jobbar och bor. Flertalet barn har försvunnit under mystiska omständigheter och befolkningen börjar ifrågasätta polisens auktoritet. Under återkommande sekvenser får jag som spelare bevittna det demoniskt mörka ödet som väntar barnen. Samtidigt försöker jag reda ut Eliot Ness situation som blir mer och mer invecklad – hans förflutna verkar inte vilja släppa taget.

Blues and Bullets presenteras i en upplevelse som jag vill likna vid film noire; allt är svartvitt, med betoning på svart. De enda färgklickarna som jag upptäcker är vissa element av miljön eller något speciellt hos en karaktär, där lyser färgerna knallrött, liknande Schindler’s List.

Är detta allt livet har att erbjuda?

Musiken är lagom engagerande, förutom vid vissa tillfällen där den stegrar och blir helt fantastisk. Ljudeffekterna levererar upplevelser vilka jag klassar som medelmåttiga och grafiken känns en aning gammal. Karaktärsmodellerna ser ibland en aning groteska ut och animationerna lämnar en del att önska, till och med huvudkaraktären har ögonblick där han ser rent löjlig ut.

I avsnittets första halvtimme känner jag ingen närvaro i spelet över huvud taget; jag tycker att karaktärerna är tråkiga och skådespeleriet haltar. Allt vänder dock snart och när jag befinner mig halvvägs in i berättelsen känner jag att jag inte kan sluta spela. Berättelsen tar fart, intrigerna radar upp sig i en rasande takt och det ena makabra avslöjandet avlöser det andra.

Spelet överraskar plötsligt med en brinnande färgpalett…

Första avsnittet av Blues and Bullets är en röra, det kan jag erkänna men under de två och en halv timme som jag har spelat, har jag mest varit positivt överraskad. Designen känns lite spretig men å andra sidan har jag fått uppleva en mängd unika segment där jag har skjutit mig fram likt Nathan Drake, löst mysterier som Sherlock Holmes och upplevt en lek med bokstäver à la Splinter Cell: Conviction.

Nästa episod ligger redan på hårddisken i min PlayStation 4 och jag ser fram emot Eliot Ness nästa kapitel i Santa Esperanza!