Recension: Bloodshore [PS4]

I en inte så avlägsen framtid dominerar en speciell dokusåpa etern fullständigt. Sedan den lanserades så har Kill/Screen blivit ett världsomspännande fenomen och den får Big Brother, Robinson och Fångarna på fortet att framstå som jättesnälla lekprogram i jämförelse. Grundidén är enkel och lättigenkännlig från nutida media – ett femtiotal individer skeppas ut till en avlägsen ö och den sista stående vinner det hela.

Bloodshore är den senaste interaktiva filmen från utgivaren Wales Interactive och har utvecklats och tagits fram av teamet bakom bland annat The Complex (9/10) och Night Book. Men nu är det alltså dags att ge sig på idéerna som genomsyrar ‘battle royale’-spelen och de filmer/böcker som föranledde trenden. 

När Kill/Screen en gång började sändas var deltagarna redan dödsdömda fångar, och den som överlevde längst fick sitt straff upphävt (och blev rejält känd och hyfsat ekonomiskt oberoende på kuppen). Det fanns även möjligheter att frivilligt kasta in handduken och lämna ön levande, om oddsen kändes för övermäktiga. I takt med att serien blev mer och mer populär så började även fans ansöka om att få vara med. 

Inför årets stora premiär har en varierad skara lyckats kvalificera sig för att få tävla. Jag får primärt följa Nick, en före detta barnskådespelare som har haft svårt att få några direkta roller som vuxen. Med på samma flygplan är professionella spel-streamers, influerare, videobloggare, idrottsmän och en skogstokig konspirationsteoretiker. Med en utlovad prissumma på 10 miljoner dollar är de flesta villiga att gå långt för att vinna. Men hur långt? 

När de väl landar på ön börjar vårt lilla gäng försöka sluta pakter för att klara sig bättre mot de andra klustren av deltagare som landat på andra delar av ön. Det visar sig snart att reglerna ändrats lite i årets tävling – det är inte längre möjligt att frivilligt dra sig ur, utan det är blodigt allvar från början. 

Bloodshore hymlar inte med att filmer som The Running Man, Battle Royale och The Hunger Games är stora inspirationskällor, eller att delar av upplägget lånats in från PUBG: Battlegrounds (och kanske en del från ett av Rockstars mindre kända spel  – Manhunt). Men i tonen, humorn och skildringen av det extremt dystopiska samhället utanför tv-sändningen känns det mer som ett långt avsnitt av tv-serien Black Mirror. Samhällskritiken är knivskarp, satiren och cynismen nattsvart och det är så långt ifrån så våldsglorifierande som det hade kunnat vara, med tanke på hur Battle Royale-genrén tenderar att hanteras i spelmedia. 

Karaktärerna jag hoppar ut ur ett flygplan tillsammans med är alla lite knasiga, desperata och samtidigt djupt mänskliga. Ju mer jag lär känna dem desto mer vill jag hitta ett sätt att stoppa den här sjuka dokusåpan och se till att så många som möjligt överlever. Att spelet titt som tätt byter perspektiv och visar mig reaktioner från publiken och utdrag ur debattprogram eller talkshows om Kill/Screen förstärker bara min känsla av att allt utspelar sig i en helt moraliskt fördärvad och dystopisk värld, och det tar bitvis emot att fortsätta spela. Men precis som publiken som fanatiskt följer dokusåpan är jag också helt fast i dess våld och historieberättande, och kan inte stänga av teven innan säsongen är över.

Rent spelmässigt följer Bloodshore samma mönster som många av Wales Interactives andra spel – mina möjligheter att påverka handlingen sträcker sig till enklare val, där många påverkar något av mina attribut – mitt teams moral, hur väl tittarna uppskattar mig och så vidare. Och de flesta val leder till olika förgreningar i den större handlingen.

Att försöka pussla ihop hela handlingen och se så mycket av spelet som möjligt kommer kräva ett par genomspelningar, men eftersom både huvudhandlingen och alla karaktärer är så pass intressanta är det ingen större uppoffring alls. Lyckades jag till sist få min kycklingmiddag? Det låter jag vara osagt, men jag skulle verkligen uppmana er att försöka nå prispallen. 

Där Bloodshore verkligen övertygar är i porträtterandet av människorna som ställer upp i en så pass livsfarlig dokusåpa, vad som motiverar dessa och, tyvärr, hur lite det skiljer sig ifrån hur uppmärksamhetstörstande vissa deltagare i väsentligt normalare dokusåpor kan bete sig. De kanske inte måste vada över lik för att nå framgång ännu, men gränserna flyttas successivt närmre världen Bloodshore målar upp.