Recension: Bloodborne: The Old Hunters [PS4]

Doktor Iosefka rekommenderade ett återbesök till Yharnam för att få en ny dos av jägarblod i mig. Vem är jag att argumentera mot en välmenande doktor? Nyligen släppte From Software en expansion till Bloodborne (10/10) , med lite nya områden, utmaningar, vapen och dödsfall. Jag har gett mig in i vansinnet som är ”The Old Hunters” och rapporterar från dess mardrömslika platser.

Någon gång kan jag tycka att jag borde lära mig hur From Software tänker när det kommer till expansioner. I både expansionen Artorias of the Abyss till Dark Souls och de tre expansionerna till Dark Souls II (9/10) gjorde jag samma fundamentala misstag. Istället för att vara klok, eftertänksam och ta det säkra före det osäkra gav jag mig in i expansionerna blint, och i det aningen svårare läget NG+ (det vill säga, ’det andra varvet’ genom spelet). I normala fall hade detta inte varit något problem, om jag inte gång på gång glömmer bort att From Software gillar att skruva upp svårighetsgraden rätt rejält i sina expansioner.

Detta är naturligtvis även sant i The Old Hunters fall. För en gångs skull är vägen in i expansionen lite mer lättåtkomlig än vad den historiskt har varit, och att ta sig från den absoluta början av spelet till dessa nya områden tar inte särskilt lång tid. Att upprepade gånger dö eftersom jag är lite oförberedd på att ta mig an dessa fiender på grund av aningen för låga egenskaper och viss rostighet i kontrollerna får jag helt och hållet skylla mig själv för.

Fiender med ondskefullt lysande röda ögon hälsar mig varmt välkommen.

The Old Hunters försöker svara på en del frågor om vad som egentligen har hänt i Yharnam. Varför bestar plötsligt har dykt upp överallt, varför jägarna är så frenetiska i sina attacker mot dessa och vad The Healing Church egentligen har haft för sig genom åren. Allt inramas vackert i en mardrömslik version av bland annat de centrala delarna av Yharnam. En delad dröm där de mest blodbesudlade jägarna fastnat i en evig strid mot bestar. Att jag som en jägare i mängden dyker upp ändrar balansen en smula. Jägarna som kanske borde blivit glada för att få lite hjälp verkar istället anse att jag också måste bekämpas. De kanske inte riktigt förstod att jag var på deras sida, trots mina modiga försök att buga, vinka eller bjuda på kakor.

Sakta men säkert leder mina stapplande steg genom det första området fram till en smått underbart koreograferad och fasansfull boss, och där fastnar jag i ett par timmar. Vid ett par tillfällen var det nära att handkontrollen fick uppleva frustrationen av att bli landad på av ett gigantisk kreatur. Men jag besinnade mig och tog istället det säkra för det osäkra – jag lämnade området, samlade på mig lite mer blod och återkom lite starkare. Ett par försök senare var det första (men absolut inte sista) hindret besegrat.

Kramas lite?

The Old Hunters är From Software i sitt esse – både när det kommer till fiender och miljöer. Det är inte världens största expansion, men de unika områden som min resa tagit mig igenom är alla väldigt olika och stämningsfulla. I synnerhet Research Hall ger mig kraftiga Tower of Latria-känslor, ett område som var en av mina favoritområden i Demon’s Souls. Smala korridorer, skenande spiraltrappor och små, dunkla läsrum skänker en känsla av lugn och ro till detta område, men det lugnet försvinner snabbt när jag börjar inse precis vad det är som efterforskats i detta bortglömda labb. Det märks också extra tydligt att H.P. Lovecraft är en av Hidetaka Miyazakis influenser när jag kommer fram till en avlägsen lite fiskeby plågad av… nej, jag ska inte avslöja mer.

Expansionen i sig är inte särskilt stor om vi bara bryr oss om siffror – tre större områden, några rejält tillskruvade bossar och ett stort antal nya vapen. Men det känns inte helt som en relevant slutsats. Områdena i sig är rätt så expansiva – det finns gott om små utrymmen att utforska och hitta godsaker i och det faktum att väldigt få monster återanvänds från grundspelet är ett bra tecken.

Som en extra krydda innehåller expansionen åtminstone en strid som är kraftig konkurrent till Artorias som favoritbossfight genom tiderna. Eftersom expansionen är placerat väldigt tidigt in i spelet känns det som ett givet besök i framtida genomspelningar för att hämta upp lite nya vapen, attiraljer och blod och se om något av de nya vapnen förändrar hur resten av spelet fungerar balansmässigt.

Men, viktigast kanske, varje ny plats berättar sin egen historia. Där jag kunde tycka att handlingen i Bloodborne var lite rörig och att jag till synes på ren och skär slump skyfflades mellan olika områden i jakt på nånting, gav expansionen mig lite incitament till att försöka pussla ihop vad som hänt och hur saker hängde ihop.