Recension: Blasphemous [PS4]

En man vaknar upp i en gigantisk hög av lik. En hög så stor att den sträcker sig långt upp på väggarna i vad som förefaller vara en stor katedral. Samtliga kroppar har en konformad hjälm på huvudet, så även mannen som jag nu får ta kontroll över.

Hela situationen har en religiös laddning över sig och de annorlunda huvudbonaderna får mig att tänka på avbildningar som finns från den Spanska inkvisitionen. Historienörden i mig taggar till och det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket temat religion faktiskt genomsyrar Blasphemous.

När jag för första gången hörde talas om spelet och såg bilder från det, infann sig en intensiv nyfikenhet som jag upplever allt mer sällan nuförtiden. Kanske är det så att jag har blivit mer svårflörtad när det kommer till spelidéer eftersom mängden spel som produceras är så stor och deras berättelser återvinns och återanvänds allt mer nuförtiden.

Blasphemous fokus på religion är givetvis inget nytt, det är ett återkommande tema i många kulturella uttryck och inte minst i spel, men det avgörande i det här fallet har nog att göra med sättet det porträtteras på. Vi får en allt igenom troende värld uppmålad framför oss, en värld där allt dryper av sorg, vemod och misär.

När jag anländer till den nedgångna staden Albero, möts jag av en decimerad befolkning plågad av sjukdomar och med sin tro som en tankens snuttefilt, vars huvudsakliga syfte är att ge dem trygghet i tillvaron. Det dröjer inte länge innan jag ger mig ut på ett sidouppdrag för att hitta läkande örter åt de sjuka.

Världen jag utforskar är snudd på sömlös och få ställen är otillgängliga för mig till en början. Jag märker dock fort att min karaktär, som endast går under namnet ”Den ångerfulle”, inte är tillräckligt stark för att klara vissa områden vilket leder till att jag får besluta om jag vill kämpa på eller avvika till ett område som känns mer lättillgängligt.

Det hela utvecklar sig som ett stort pussel och jag hittar ständigt föremål som ger mig tillgång till nya områden, delar av handlingen eller helt enkelt stärker min karaktärs förmågor. Nivådesignen och miljöerna är snillrikt designade och kräver ofta en kombination av noggrant planerade och kvicka beslut av mig som spelare.

Likaså kräver många av spelets motståndare att jag studerar situationerna när jag möter dem för att kunna gå därifrån med livet i behåll. Många av dem är djävulskt placerade och det händer mer än en gång att jag sitter med handen för ansiktet och bannar mig själv för mina förhastade beslut.

Handlingen i sig är höljd i dunkel och dess förhållande till den till synes plågade karaktären  och världen han lever i berättas huvudsakligen via de föremål och karaktärer vi springer på under våra äventyr. Många av föremålen har en kort text som förklarar vad de är, men med ett knapptryck kan man även få en mer utvecklad bakgrundshistoria som ger dem ett tydligare sammanhang till det stora hela.

Jag uppskattar att få läsa de små historierna om alla benrester jag hittar; rester av personer som har dött men vars kvarlevor jag ska återlämna till en krypta för sin sista vila. Det är nästan uteslutande deppig läsning, men den bidrar starkt till spelets genomgående stämning.

Blasphemous är kanske inte det mest tekniskt fulländade spelet jag har spelat, men det har en enkel och tillfredsställande struktur som hela tiden får mig att vilja fortsätta spela. Den intressanta världen med sitt melankoliska tema ramas in av ett lika melankoliskt och stundtals hoppfullt soundtrack av Carlos Viola, ett namn jag helt klart kommer att lägga på minnet framöver.

Det var längesen jag njöt så här mycket av den här sortens spel och jag kan med lätthet säga att det här är en av de bästa titlarna jag har spelat i år.