Recension: Blasphemous 2 [PS4, PS5]

Det stämningsfulla, oerhört mörka, religiöst influerade och pixelbaserade actionäventyret Blasphemous (9/10) släpptes 2019 och togs emot väldigt väl. Jag undvek det av någon anledning, kanske för att jag inbillade mig att det skulle vara för svårt eller så hade jag helt enkelt inte tid. Nu är uppföljaren här, och efter en frenetisk veckas spelande så får jag helt enkelt inse att jag missade något när Blasphemous 2 landade på mitt bord. Men sent ska syndaren vakna, det finns tid att gå tillbaka till det med tanke på att det just nu ingår i PlayStation Plus-sortimentet.

Det första som slår mig, efter en fruktansvärt snyggt animerad introduktion, är att spelets pixelgrafik och dess animationer är bland det absolut snyggaste jag sett. Detaljrikedomen och den artistiska utformningen av karaktärer, fiender, monster och världen är oerhört suggestiv. Det kan vara svårt att få pixelbaserade karaktärer att kännas levande, men The Game Kitchen har lyckats oerhört väl med det. Åtminstone till dess att något av mina vapen har tillintetgjort nämnda fiender.

Det tar inte heller många sekunder innan jag förstår var Blasphemous 2 tar många av sina influenser ifrån. Begränsat antal flaskor med helande vätska? Check. Fiender som gör jäkligt ont att bli träffad av? Check. Bossar vars mönster jag behöver lära mig minutiöst och inte bli för girig för att lyckas? Check. Ja, teamet hos The Game Kitchen har onekligen spelat Demon’s Souls eller Dark Souls minst en gång. Men det är inte det enda spelet som verkar ha influerat utvecklingen. Nej, det finns precis samma utforskarglädje av en halvöppen, men bitvis linjär, värld och subtila hintar om att annorlunda förmågor eller utrustning kanske krävs för att komma vidare, i bästa Metroid eller Castlevania-stil.

Det har kommit ett antal försök att översätta det som gör Souls-spelen till så fantastiska verk som de är från tre dimensioner till två, men i mitt tycke har väldigt många misslyckats ordentligt. Salt And Sanctuary är kanske de som kom närmast, men missade ändå målet. Men jag var ju helt oförberedd på effekten Blasphemous 2 skulle ha på mig. De första två timmarna var fyllda av en enorm frustration, då jag fastnade stenhårt på spelets första boss, och senare gick vilse i världen i vad som kändes som en oändlighet. Men sakta men säkert började spelet, dess system och värld att klicka. 

Jag kände mig mentalt transporterad tillbaks till tiden när jag satt och svor över importversionen av Demon’s Souls, och precis som det spelet så fastnade Blasphemous 2 i min hjärna. När jag inte spelade så satt jag och visualiserade dess karta i huvudet och lade upp strategier mot bossen jag var fast på och när jag väl var hemma och spelade så utforskade jag varenda liten hörn av dess expansiva karta i jakt på hemligheter och annat.

Min stackars botgörande karaktär vaknar upp ensam, i en kista. Efter att ha utforskat lite får jag välja vilken spelstil jag vill köra med – dubbla dolkar, ett svärd eller ett inkvisitionsliknande rykande rökelsekar på kedja. Oavsett vilket jag väljer så kommer jag så småningom hitta de andra två ute i världen, så det är mer en fråga om hur jag väljer att påbörja min resa. Och jäklar, vilken resa det är. Jag får snabbt lära mig att världen är drabbat av ondo, även om dess namn låter som ett mirakel. Det verkar ha hjärntvättat eller korrumperat en stor del av befolkningen, så jag får kämpa mig fram mot dessa otrogna i jakt på de som styr och ställer. Jag har inte helt lyckats få grepp på världen, och exakt vad som försiggår, mycket för att jag i skrivande stund inte riktigt hunnit spela igenom det första spelet, men också för att väldigt mycket berättas indirekt. För att pussla ihop allt krävs att man läser föremålsbeskrivningar och själv drar kopplingar, ytterligare en väldigt direkt influens från From Softwares spelserier. 

Men å andra sidan berättas väldigt mycket också via grafiken. Jag kan se hur det som är fel med världen har korrumperat många väsen, och det är lätt att se de religiösa undertonerna i både världs- och fiendedesign. För att vara en spelare som ofta brukar bry mig väldigt mycket om handlingen så märker jag efter ett tag att jag nästan slutar bry mig om mer än själva ramhandlingen och vad jag måste göra, för själva striderna, plattformandet och utforskandet är så fantastiskt underhållande och utmanande. 

Blasphemous 2 känns, trots att jag sprang på hinder en handfull gånger, väldigt rättvist balanserat. Med tre olika vapen till hands, och ett antal böner (besvärjelser) så handlar det oftast om att hitta rätt balans, läsa av fiendemönster och helt enkelt inte vara för girig eller aggressiv till en början. Tålamod är en dygd, visar det sig, och trots att jag var nära att kasta handkontrollen in i väggen efter att ha suttit fast mot spelets absolut första miniboss i alldeles för lång tid tog det inte så fasligt lång tid att utforska dess värld och ge sig på markant farligare syndare och till sist nå målet.

Det är väldigt länge sedan ett spel så fullständigt charmade mig med kombinationen av vansinnigt tajta (och rättvisa) actionstrider, oerhört smart utforskande och en genomträngande och väl genomförd stämning. A och O i ett actionspel som är såhär pass utmanande är kontrollerna och de är verkligen spot on. Att lära sig fiendemönster och när attacker kan undvikas eller pareras kan vara svårt att förmedla, men även i de mest kaotiska bossfajterna jag råkat ut för så gick det med lite tålamod och observationsförmåga att hitta nyckeln för att vinna fighten. 

Det enda som saknas för att spelet skulle nå upp till fullskalig Souls-status är ett träsk. Men trots avsaknaden av detta så är det här en oerhört imponerande tvådimensionell tolkning av genren, med en fantastisk grafisk design och extremt tajt spelmekanik. Det är svårt att hitta ett mer kompetent storybaserat action/utforkarspel de senaste åren. I sina bästa ögonblick är utforskandet och nivådesignen i klass med de allra mest uppskattade Castlevania-spelen och det är en väldigt hög nivå att nå upp till för en relativt ny studio.