Recension: Black Legend [PS4]

Att regnblöta städer utgör bra platser för blodiga skådespel och spännande äventyr är ingen hemlighet, och det är i just en sådan som Black Legend utspelar sig. En mystisk dimma har lagt sig över staden och en ondsint kult har tagit tillfället i akt och slagit klorna om samhället. I rollen som en legosoldat blir det jag och mitt gäng som får rensa upp bland slöddret och ta tillbaka staden, kvarter för kvarter.

Spelet utspelar sig under 1600-talet och dess tema ligger mer åt det realistiska hållet än det klassiska fantasy-hållet. Trots detta, stöter jag på en och annan övernaturlig varelse under mina äventyr, men huvudsakligen är det människor som ska besegras med hjälp av vapen inspirerade från verkligheten. Det känns enkelt och relaterbart på det viset, och jag slipper avancerade magier och gigantiska monster till förmån för enkla vapentekniker och lättöverskådliga fiender. Det som däremot står för en liten twist, det är användandet av alkemi.

Striderna i Black Legend utspelar sig på rutbaserade slagfält där strategiskt tänkande är menat att vara kärnan till framgång. Så gott som samtliga attackförmågor i spelet är kopplade till en kemisk reaktion och genom att kombinera dessa effekter kan både jag och mina motståndare få ordentliga attackbonusar mot varandra. En attack med ett vasst föremål ger exempelvis en blödande effekt (rubedo). Kombinerar jag den med effekten av svart galla (nigredo) som representeras av krosskador, får jag en dödlig cocktail som bara väntar på att aktiveras. Det finns flera olika kombinationer av effekter, och även om systemet inte är helt perfekt utfört är det en intressant idé.

Soldaterna som jag har med i min lilla grupp kan ges olika yrken vilka representeras av olika möjliga vapenkombinationer och olika uppsättningar av förmågor och styrkor. Jag kan när som helst mellan strider byta klass och på så sätt lära dem nya färdigheter som verkar intressanta. Vid byten kan jag välja att ha några förmågor som följer med från tidigare yrken och på så sätt ge karaktärerna intressanta kombinationer av handlingar. Jag uppskattar den här flexibiliteten, men samtidigt känns friheten lite för lättvindig, och jag upplever nästan att alla mina karaktärer blir lika varandra i slutändan då jag föredrar vissa förmågor framför andra. Framförallt ogillar jag att vissa förmågor går att lära sig permanent efter att ha använt dem två-tre gånger, vilket jag lätt kan klämma in under en strid.

Likaså känner jag att strategierna i striderna inte riktigt lever upp till den potential som systemet faktiskt bygger upp till. Framförallt är det rörelsemomenten i striderna som borde ställa högre krav på mig som spelare. Att attackera en motståndare i rygg eller flank ger skadebonus, men eftersom både jag och mina motståndare kan röra oss fritt och förflytta oss in och ut ur stridens hetta utan nackdel finns det alltid en rygg att hugga i. Optimalt hade varit att ha det likt spel som Blood Bowl, där förflyttning över rutnätet hade påverkats av karaktärernas attackzoner och varje påverkad förflyttning hade varit ett risktagande.

Att utforska stadens olika områden, leta skatter och utforska ny utrustning är rätt tillfredsställande, men det blir lite väl många uppdrag där jag ska springa fram och tillbaka och hämta saker eller prata med olika karaktärer. Roligast är det när jag får möta lite tåligare fiender och striderna faktiskt varar en stund, för Black Legend är ett rätt underhållande spel, det har bara en hel del förbättringspotential. Stridssystemet hade med några mindre förändringar varit ännu mer spännande, klassystemet hade behövt sig en liten puts och spelets målbild hade kunnat kryddats. I slutändan lockas jag ändå att fortsätta, och finner nöje i att göra detta.