Recension: Biomutant [PS4]

I en underbart grön och skön värld har en obehaglig förorening börjat sprida sig och fördärva samt förvrida allt den kommer i kontakt med. Värst av allt är att Livets träd sakta håller på att förgås då gigantiska monster snaskar på dess rötter. Vad som nu krävs är att en rakryggad gnagare kan stiga fram och ena de sex fraktionerna. Ja, ni läste rätt. Endast en gnagare av rätt härkomst kan frälsa världen och denna någon är du!

Jojomän, människor är sedan länge borta tillsammans med dinosaurierna så det är bara att gilla läget och omfamna den nya världsordningen. Ditt mål är nu att likt William Wallace (Braveheart) förena klanerna och bekämpa de gigantiska engelsmä…jag menar monstren. Du vill också gärna hitta din mors baneman och veta motivet bakom brottet…

Biomutant är ett rollspel i en öppen värld med djur och historia som känns besjälad med Kung Fu Panda. Alla sex fraktioner har nämligen en Sifu och tränar Wung Fu. Då det är en öppen spelvärld går det utmärkt att ge sig ut på egna upptäcktsfärder för att träna upp sin karaktär. Det är också på dessa utflykter du kan hitta utrustning, vapen och föremål för att skapa nya eller uppgradera dina befintliga.

Vilken karaktär, egenskaper och klass du väljer i början kvittar då du kan justera allt med dina erfarenhetspoäng senare. Själv valde jag klassen Commando då jag uppskattar bonusen som ger extra skada med distansvapen. Det finns en uppsjö av tekniker att lära sig och mängder med vapen att bemästra. Allt för att du ska kunna finslipa vilken typ av Wung Fu mästare du vill bli.

På gott och ont är detta en del av problemet. Det finns gott om saker att välja och leka med, men går alldeles för snabbt att bli mäktigare än Neo i Matrix. Fast det värsta bekymret är att det inte är speciellt kul att slåss och ganska snabbt känns enformigt trots en varierad flora av fiender. Inte ens striderna med de olika bossarna är speciellt underhållande och det förstärks av att alla tillhör familjen Puff och har namn som Porky Puff och Jumbo Puff.

Ett lika märkligt som vågat val är att Biomutant har en mycket aktiv berättarröst som också agerar tolk för alla du kommunicerar med. Nog för att det skapar stämning och att det är kul med en röst som påminner om britten David Attenborough. Nackdelen är att personligheten hos de du möter går förlorad och att de inte blir lika minnesvärda. På skalan störigt är all flummig nonsens-terminologi du tvingas höra och som skapar en känsla av att vara med i ett brittiskt barnprogram.

När det kommer till spelets styrkor är den visuella världen du springer runt i nummer ett. Allt ser så mysigt och fluffigt ut att jag vill klappa fint istället för att bestraffa med min Wung Fu. Det är trivsamt att bygga och förbättra saker i hantverkssystemet. Jag uppskattar också variationen att få rida på diverse varelser, åka vattenskoter, glidflyga och ratta min privata mech. Det väger dock inte upp spelets svagare delar som exempelvis pusselminispel och återanvändandet av all spelmekanik.

Biomutant har en helt okej berättelse som gärna hade kunnat få ta mer plats och detta gör mig kluven till vad jag tycker. Å ena sidan finns här ett lovande, seriöst koncept och historia för de lite äldre. Samtidigt känns själva spelupplevelsen emellanåt opolerad och med så upprepad spelmekanik att den är mer anpassad för en yngre publik som har överseende med detta. I skrivande stund filar den svenska studion på en uppdatering för att åtgärda en del av den kritik spelet fått.