Recension: Beyond: Two Souls [PS4]

Det är snart två år sedan jag lade ifrån mig Beyond: Two Souls efter att ha genomlidit ett antal spelomgångar för att få en platinumtrofé. Jag minns att jag vid det tillfället tydligt insåg att jag bör låta vissa spel vara ifred när jag klarat dem och inte gå tillbaks för att krama ur varenda liten virtuell belöning ur upplevelsen.

David Cage heter mannen bakom konceptet interaktiva filmupplevelser; en utvecklande resa som hade sin egentliga början 2005 då spelet Fahrenheit släpptes till bland annat PlayStation 2. När det kommer till verken som Quantic Dreams (med Cage i spetsen) släppt, känner jag att det är viktigt att särskilja dem från vanliga spel. Det är mer rättvist att jämföra upplevelsen med en film snarare än ett spel, speciellt när det kommer till känslan av att återuppleva allt.

Hur kändes det då att återvända till Jodie Holmes livsöde, efter två års avhållsamhet? Det känns faktiskt väldigt fräscht och bra; precis som att se om en favoritfilm, oavsett om den anses vara bra eller dålig.

Jag axlar rollen som Jodie, en individ som är bunden till en annan entitet; Aiden, hennes icke-kroppsliga vän som varit vid hennes sida hela livet. Berättelsen spänner genom större delar av Jodies liv och jag får styra henne i olika skeden; allt ifrån ett litet, osäkert flickebarn till en välutbildad och fokuserad CIA-agent.

Det dröjer inte länge innan jag upptäcker att jag stormtrivs med min upplevelse, berättelsen är exakt lika gripande som den allra första gången jag spelade igenom Jodies äventyr. Jag kör igenom spelet enligt den brutna tidslinjen som levererades till PlayStation 3, även om det går att spela igenom händelserna i kronologisk ordning i den nya utgåvan.

Det här ser inte bra ut… situationen alltså, allt annat ser ju magiskt ut!

Redan när spelet ursprungligen gavs ut, uppvisade det en förmåga att klämma ur varenda litet uns av kraft ur hårdvaran och leverera fantastiska bilder för spelaren. I nyutgåvan har grafiken polerats och skalats upp ordentligt men faktum är att spelet såg så bra ut på PlayStation 3 att jag måste alternera mellan versionerna för att upptäcka skillnaderna. När jag har spelat igenom några kapitel för jämförelse, konstaterar jag att fokus ligger på smådetaljerna såsom skuggor, ljussättning och strukturer. I vissa scener är den här utgåvan av Beyond: Two Souls otäckt realistiskt, rent grafiskt.

Det verkar dock inte som att någon av karaktärsmodellerna är omgjorda, varför jag ganska snart tas ur den perfekta upplevelsen. Huvudkaraktärerna har välsignats med en väldigt stor detaljrikedom, men de som inte har så framträdande roller är av betydligt lägre kvalitet. Skillnaden är ibland så påtagligt stor att jag i vissa scener upplever det störande.

Ljussättning och detaljrikedom är kraftigt uppgraderat.

På det stora hela är PlayStation 4-versionen av Beyond: Two Souls precis samma mästerverk som sin föregångare från förra generationen. De svaga delarna kvarstår och de briljanta ögonblicken skiner igenom ännu klarare. Fumlig styrning av karaktärerna och udda ansiktsrenderingar varvas med utmärkta skådespelarinsatser och en spännande historia.

Om du missade Beyond: Two Souls under förra generationen, är detta ett utmärkt tillfälle att ta igen upplevelsen. Spelade du spelet på PlayStation 3 kan du se detta som Bluray-utgåvan av din favoritfilm på DVD. Nu ser jag verkligen fram emot nyutgåvan av Heavy Rain!