Recension: Battleborn [PS4]

Det är svårt att hitta en utvecklare med lika blandad kvalitet på sina produkter som Gearbox Software. Allt från briljanta spel som Borderlands-serien till riktiga stinkande plumpar i protokollet som Aliens: Colonial Marines och det hopplösa projektet Duke Nukem Forever återfinns på deras meritlista, och det är svårt att hitta en röd tråd i det hela.

När Battleborn visades upp för första gången måste jag medge att min första reaktion var närmare en gäspning än jubel, då det bygger på element som inte riktigt tilltalar mig. Ett spel som är delvis onlineskjutare, delvis MOBA och som saknar ett riktigt kampanjläge är inte inom min vanliga komfortzon. Men det finns något med det här spelet som ändå drar in mig.

Det dröjer verkligen inte länge innan Borderlands-influenserna sköljer över mig, både ur ett designperspektiv och när det kommer till karaktärernas personligheter. Rappa one-liners haglar lika tätt som kulorna på detta virtuella slagfält, och även om inte alla träffar riktigt pricksäkert, finns det en hel del roande moment i spelet. Gillade du inte humorn i Borderlands-spelen kan det dock vara lite påfrestande i längden.

Inget säger ”försvinn” som en rejäl elkanon.

Ibland är det lite svårt att få grepp om vad Gearbox vill att Battleborn ska vara. Det finns spellägen som frambringar element från traditionella MOBA-spel och andra som får det att fungera mer som en klassbaserad onlineskjutare eller någonting mitt emellan dessa genrer. Det finns ingen direkt specialisering på ett visst område, och det leder till att spelet gör flera saker på ett okej vis, men lyckas aldrig riktigt vara exceptionellt på någon punkt.

Som med de flesta onlinespel är det roligast när du hamnar i ett lag som faktiskt fungerar som ett lag, men det händer tyvärr ganska sällan. Framgång bygger på att det finns en bra balans mellan alla klasser och karaktärer, men jag upplever oftast att ingen bryr sig om att spela som en helare, en viktig komponent i ett välbalanserat lag. Det är heller inte sällsynt att se majoriteten av spelarna välja soldatkaraktären Oscar Mike, eller någon annan offensiv karaktär direkt när man kommer in i lobbyn där rollerna väljs.

Generellt sett har det varit enkelt att hitta matcher för de tävlingsinriktade spellägena, men de kooperativa berättelsekapitlen har varit en annan fråga. Det händer ofta att jag får sitta och rulla tummarna ett tag innan spelarmatchningen nöjer sig med ett halvfyllt lag, och det är lite trist eftersom detta spelläge är ganska kul. De påminner om ganska enkla MMO-instanser där du eskorterar karaktärer, försvarar områden och sedan avslutar med en stor bossfight. Det är dessutom lite fånigt att det inte går att köa upp sig till vilket uppdrag man vill, utan du får rösta på slumpmässigt utvalda uppdrag när du har fixat ihop ett lag.

En rejäl anstormning kontras lämpligen med en rejäl bössa.

Bland de tävlingsinriktade lägena gillar jag Meltdown mest. Där är ditt uppdrag att eskortera robotar till en destrueringsmaskin som ligger på motståndarnas sida av kartan, och det skapas ofta härliga bataljer runt dessa maskiner. Det gäller att vara väldigt samspelt för att hålla liv i både datorstyrda robotar och lagmedlemmar när motståndarlaget ligger i bakhåll och anfaller.

Battleborn har ett väldigt djup, men det är tyvärr lite svårtillgängligt. Det finns många karaktärer att välja mellan som alla har unika färdigheter och personligheter, men majoriteten av dessa måste låsas upp innan du kan använda dem. Många kräver dessutom en ansenlig tidsinvestering innan du har uppfyllt dessa kriterier, vilket är tråkigt om du har ställt in dig på en specifik karaktär. Gearbox har dock lyckats motstå frestelsen att fylla spelet med tonvis av mikrotransaktioner, trots att det finns massor av områden de skulle kunna göra det på. Vi får se om detta håller i sig, eller om det tillkommer senare.

Battleborn lider av en identitetskris och jag vet inte vilken målgrupp som utvecklaren egentligen har siktat på primärt. De verkar ha tittat på en rad olika Twitch-strömmar för att se vad folk gillar och sen försökt koka ihop en kombination av detta. Det finns massor av system och komponenter i spelet som är väldesignade var och en för sig, men som summa blir det ibland lite förvirrande och onödigt komplext. Bitvis är det riktigt kul att spela, men den önskade synergieffekten uteblir tyvärr.