Recension: Battle Princess of Arcadias [PS3]

Korsbefruktningar mellan spelgenrer är inget nytt. Ända sedan Call of Duty och Borderlands bevisade att rollspelselement går att använda i förstapersonsvy har till exempel erfarenhetspoäng och karaktärsnivåer nästan blivit en standard i flera olika typer av spel.

Battle Princess of Arcadias följer denna formel och utvecklarna Nippon Ichi Software i samarbete med Apollosoft blandar sidoskrollande beat ’em up med japanska rollspelsingredienser till en skön, förförisk spelupplevelse som känns fräsch även om spelet egentligen inte bjuder på något nytt.

På kontinenten Vertex har helvetet brutit ut. Mängder av monster dyker upp från ingenstans, de ödelägger byar, krossar och dödar allt i sin väg, inklusive krigarprinsessan Plumes assistent. Assistenten ersätts efter bara några dagar med den grönhårige Raltz, en pojke som inte bara ska passa prinsessans katt utan även följa med henne i hennes strider.

Strider ja – det är något som det här spelet verkligen är generöst med. Den huvudsakliga stridsstilen är den där spelaren styr en karaktär i taget och försöker nedgöra alla de fiender som dyker upp på skärmen. Det här spelläget är förvånansvärt tillfredsställande, speciellt vid högre nivåer då det är enkelt att landa ett femtiotal slag på en enda attack. Det är också i det här läget som spelaren kommer tillbringa den mesta tiden i sin ständiga strävan efter erfarenhetspoäng och skatter.

Det japanska dubbelkäftade piñatamonstret. Fruktad av alla.

Lite då och då bjuder Battle Princess of Arcadias på ett riktigt stort monster som ska besegras. Till spelarens hjälp finns då tre av huvudkaraktärerna som går att växla mellan men också deras respektive trupper som är beväpnade med samma slags vapen som deras ledare använder.

Den mest intressanta och utmanande tiden med Plume utspelar sig dock i det tredje spelläget där det gäller att både kunna strida effektivt genom att få till långa serier med kombinationer av attacker samtidigt som det gäller att styra trupperna som också medverkar. De här storslagna striderna inkluderar mellan tre till fem olika typer av trupper, det gäller med andra ord att studera fiendens uppsättning och samtidigt planera ordentligt så att rätt slags trupper används.

Tiden mellan striderna fördrivs i staden runt slottet Eizen där din storebror, kungen Sigurth (som är en gås) regerar landet. Förutom löjligt pinsamma situationer och dråpliga skämt karaktärerna emellan finns här möjlighet att köpa och sälja utrustning samt uppgradera gruppens vapen. I barackerna kan spelaren uppgradera de olika trupperna till den nivå som deras ledare har nått upp till. Detta rekommenderas starkt eftersom det underlättar väldigt mycket att vara bättre än motståndaren i de stora slagen.

Det hemliga kapitlet i Rödluvan utspelas här.

Battle Princess of Arcadias är ett mycket bra spel där jag stormtrivs, trots att spelet är väldigt monotont. De tre spellägena känns tillfredsställande, speciellt när skärmen är helt full av fiender och jag lyckas plöja igenom dem allihop och där det händer så mycket samtidigt på skärmen att systemet faktiskt hackar – den känslan är inte annat än ljuvlig!

Vad som hade kunnat göras bättre är att ge spelaren större variation i sidouppdragen där allt inte hade behövt handla om strid utan även hade kunnat vara traditionella plattformselement. Jag tycker också att det är alldeles för få stora strider mellan trupperna där det krävs att spelaren både är alert när det kommer till de direkta striderna, men också krävs taktiskt tänkande och ett strategiskt genomförande för att segra.

Överlag bjuder dock Battle Princess of Arcadias på en härlig spelupplevelse, charmig berättelse och en ordentlig omgång repetition för att öka nivåerna och styrkan i karaktärerna – precis som det ska vara! NIS America visar än en gång att det finns hopp för oss som fortfarande har stor aptit för allting från Japan och jag ser längtansfullt fram emot nästa spelsläpp, oavsett om det stavas NAtURAL DOCtRINE, Fairy Fencer F eller htol#NiQ: The Firefly Diary.