Recension: Banishers: Ghosts of New Eden [PS5]

Då och då släpps det rollspel som sticker ut med en väldigt genomtänkt och passande värld, och Banishers: Ghosts of New Eden matchar absolut den beskrivningen. Året är 1695 och platsen är New Eden någonstans i New England-trakten i det som senare ska bli USA. Häxjakter är vardagsmat, men till skillnad från vår värld förekommer även övernaturliga fenomen som spöken och andra odöda.

När spelet tar sin början har bannlysarna Antea Duarte och hennes lärling och älskare Red mac Raith kallats till New Eden för att utreda och hantera en förbannelse. Dock visar det sig att den lokale prästen som efterfrågat dem lämnat jordelivet och att det finns en mäktig varelse i staden. Redan i prologen dödas Antea och under spelets gång växlar du mellan Macs vapensvingande och Anteas mer övernaturliga förmågor som en ande.

Jag nämnde den välskrivna världen i ingressen och spelet målar upp en mytologi med olika typer av spöken och hur de kan besitta kadaver från både människor och djur blandat med mer traditionella häxor, magi och demonologi. Det känns som en naturlig del av vardagen och får mig att tänka på andra popkulturella fenomen som exempelvis TV-serien Supernatural som hade ett liknande tema.

Hela området där handlingen utspelas dras med spökproblem som kan härledas till huvudberättelsen, men där olika fall där människor varit giriga, bedrägliga eller haft andra förkastliga egenskaper lett till att någon som dött kommit tillbaka för att hemsöka gärningsmannen. Områdena låses upp under spelets gång och uppmanar verkligen till utforskning. Det finns mängder av skatter, uppgraderingar, utmaningar och sidouppdrag att hitta och min upptäckarlusta väcks till en sådan grad att jag tillbringar mer tid på sidoaktiviteter än att ta mig vidare i huvuduppdraget.

Banishers är i grund och botten ett actionrollspel med de obligatoriska uppgraderingsträden och mer eller mindre utmanande strider. Det finns två typer av uppgraderingar där hälften fås genom att gå upp i rang och de andra fås genom att lösa valfria sidouppdrag. Majoriteten av färdigheterna är passiva och många ger både en fördel och en nackdel. Det kan till exempel handla om att du gör 30 procent mer skada, men samtidigt tar mer skada medan andra kanske bara ger en bonus medan dina livspoäng är låga.

Stridssystemet består i grunden av två styrkor av attacker, parering och undanmanövrar, men du kan när som helst växla från Mac till Antea och hennes spökförmågor. Under spelets gång låser du upp fler och fler specialförmågor som hon kan använda för att hjälpa dig i striderna. Sett till striderna är det givetvis bossarna som sticker ut positivt. Där krävs lite mer inlärning och ofta måste du hitta något trick för att gå segrande ur bataljen. På minussidan är återanvändningen av fiender ganska frekvent och det händer att jag suckar till när ännu en flock av besatta vargar anfaller mig.

Berättelsen är mångfasetterad där de största komponenterna är kärlek och hämnd. Den är intressant hela tiden och är tillsammans med utforskningen det som håller mig intresserad och till och hungrig att få veta mer. Det finns några övergripande moraliska beslut som genomsyrar hela din genomspelning och som kommer igen under både huvuduppdrag och sidosysslor. Besluten är väldigt sällan svart-vita och tvingar mig gång på gång att använda hjärtat lika mycket som hjärnan.

Miljöerna är vemodigt vackra med inslag av död, förruttnelse och vinter blandat med natursköna upplevelser som gläntor, vattenfall och häftiga grottor. Presentationen håller hög klass och musiken är välkomponerad. Vid några tillfällen har musiken upphört plötsligt och mitt i en dialog har dramaturgin brutits, men det är lyckligtvis glest mellan tillfällena när det hänt. Röstskådespelarna gör överlag ett bra jobb, men det finns tillfällen då jag undrar om uttalet är fel eller försöker anspela på Anteas kubanska ursprung.

På det hela taget är Banishers en väldigt positiv upplevelse på flera plan. På förhand tyckte jag att trailrar såg intressanta ut, men jag hade aldrig vågat hoppas på att spelvärdet skulle vara så här högt. Jag blev rejält investerad i protagonisternas öde och skulle gärna se fler äventyr i den här världen. Varför inte en uppföljare i en nutid fylld med cyberhäxor och spöken?