Recension: Baldur’s Gate 3 [PS5]

Datorspel baserade på rollspelet Advanced Dungeons & Dragons har alltid legat mig nära hjärtat. Allt sedan jag tog mina första stapplande steg i SSIs numera uråldriga ‘gold box’-serie (Pool of Radiance, Curse of the Azure Bonds, med flera) och senare vidare till Eye of the Beholder så har dess värld och spelsystem alltid lockat mig. Att lära sig hur man övervinner hinder, bäst bekämpar fiender och vad THAC0 egentligen betyder var till en början en ordentlig trappa. 

Genom åren har det kommit en hel uppsjö av licensierade spel, men just Baldur’s Gate-serien brukar ofta hyllas som en av de mest kompetenta serierna ur både karaktärs- och berättelseperspektiv. Efter att serien legat stilla i drygt två årtionden (om vi bortser från det utannonserade och sedan nedlagda Baldur’s Gate 3: The Black Hound) är det dags att röra runt i grytan igen och se vad ett nytt spel i Baldur’s Gate-serien kan göra med lite nya kockar inblandade.

Efter att ha utvecklat Divinity: Original Sin 1 och 2 och länge velat utveckla Baldur’s Gate 3 fick Larian Studios äntligen chansen att göra så, och efter att spelet släpptes i en begränsad version redan i slutet av 2020 kom den fulla versionen nu, tre år senare.

Lite mer än hundra år har gått sedan Baldur’s Gate II: Shadows of Amn och dess händelser har lite fallit i glömska. Nu är det absolut inget krav på att ha spelat de två första spelen för att hänga med, men det är kul att kunna se klara och tydliga nickningar till de tidigare spelen.

Efter att ha fått välja mellan att skapa en helt egen karaktär, eller använda någon av de färdiga karaktärerna med existerande bakgrundshistoria och förvalda jobb så börjar äventyret ombord på ett flygande skepp. Min karaktär och många andra har kidnappats av oerhört läskiga bläckfiskshövdade fiender (Mind flayers), fått smaka på deras krafter och implanterats med en parasit som i förlängningen riskerar att förändra oss fundamentalt. 

Med lite våld, vilja och klurighet lyckas jag dock få skeppet att kraschlanda och vaknar en stund senare upp på en strand. Det står klart att det inte är hälsosamt i längden att leva med den här parasiten i min hjärna, men avancerad neurokirurgi är ingen specialkompetens i Faerûn. Kan druidkrafter hjälpa, eller kanske magiska medel? Jag får lite ledtrådar om möjlig hjälp och lyckas rekrytera lite kompanjoner som också flytt från skeppet. Vårt äventyr för att hitta ett botemedel kan börja. 

Att anpassa ett rollspel till dator eller spelkonsol är ett hantverk i sig, då det inte alltid är helt lätt att översätta analoga regelverk till digitala, eller förmedla känslan av att tärningsslag och slump på ett rättvist sätt. Här har Larian lyckats rätt rejält – alla viktigare färdighetsslag ackompanjeras av en snygg tärningsanimation, och AD&Ds regelverk för medhjälpare, för- och nackdelar på slag illustreras superbt bra – det är enkelt att få en hyfsad överblick över ens chanser att lyckas med viktiga slag, även om slumpen såklart kan göra sitt bästa för att hjälpa eller stjälpa. 

Det märks också att Larian är tungt bevandrad i både Advanced Dungeons & Dragons värld, samt händelserna från de tidigare spelen. Legendariska monster, karaktärer och händelser från antyds till eller dyker rent utav upp.

Karaktärerna jag lyckas rekrytera är en ordentligt varierad blandning, den mystiska prästinnan Shadowheart, den smått buttra Githyanki-krigaren Lae’zel och den smått klumpiga och inte särskilt smarta trollkarlen Gale. Under resans gång springer jag på ytterligare ett gäng knasiga vänner, och att försöka balansera min lilla grupp för kommande utmaningar blir ett intressant pussel. Alla kommer naturligtvis inte överens med alla, och jag får verkligen hålla tungan rätt i munnen i vissa situationer för att någon inte ska bli sur över beslut jag tar. Nu har jag inte sprungit på situationer liknande de i föregångarna, där vissa moraliska val kan få vänner att totalt vända sig emot mig, men det skulle inte förvåna mig om sådant kan uppstå.

Äventyret i sig är expansivt och tar mig igenom oerhört varierade miljöer och det finns gott om utrymmen att utforska i jakt på föremål, monster eller sidospår. Tyvärr märks det lite att det är den första akten och dess områden som fått mest kärlek och omsorg, då efterföljande områden  inte känns riktigt lika livfulla eller storskaliga. Det är kanske inte så konstigt, då det första släppet enbart inkluderade den första akten och har fått absolut mest återkoppling från spelarna.

Anpassningarna från mus och tangentbord till handkontroll fungerar för det mesta riktigt bra, men det kan vara svårt att få en ordentlig överblick av ens förmågor eller all utrustning man bär omkring på, men det är egentligen små problem i sammanhanget. Eftersom striderna inte utspelar sig i realtid så gör det inte så mycket att det kan krävas lite letande i hjul-menyer för att hitta rätt färdighet, besvärjelse eller föremål i stridens hetta. 

Som uppföljare till en legendarisk serie var mina förväntningar på Baldur’s Gate 3 rätt så höga och då jag inte spelat något av studions tidigare spel visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, men slutresultatet av Larians jobb lämnade mig oerhört imponerad. Baldur’s Gate 3 är ett fantastiskt verk på alla sätt och vis. Det är fullt av oerhört intressanta karaktärer, både i form av vänner och fiender och det är en spännande saga som vävs och med stora möjligheter att påverka dess utkomst beroende på hur god eller ond man känner att ens egen karaktär är.

Larian höjer verkligen ribban för berättelsedrivna rollspel med sin förmåga att kombinera oerhört allvarliga situationer med dramatiska och komiska sådana och ett genuint starkt karaktärsgalleri.