Recension: Back 4 Blood [PS5]

När populära spelserier helt plötsligt får ett slut uppstår det ofta ett tomrum. Inte bara hos de mängder av spelare som har spenderat hundratals eller kanske tusentals timmar i de fiktiva världar spelen har byggt upp för dem, utan ibland även på marknaden. Det sistnämnda förutsätter såklart att liknande spel inte har tagit dess plats, men det har i alla fall jag svårt att se när det kommer till serien Left 4 Dead som hade sin storhetstid i slutet av 00-talet.

Back 4 Blood, som den här recensionen handlar om, är inte en uttalad uppföljare, men det är ingen hemlighet att Turtle Rock Studios har sina gamla alster som huvudsaklig inspiration och de gamla fansen i sikte.

Spelet är en flerspelarupplevelse med samarbete, strategi och intensiv action på agendan, och det märks fort att samtliga av dessa inslag är viktiga att anpassa sig efter under spelets gång. Människans roll på jorden är nämligen hotad av något så obehagligt som en parasit, vars mål är att långsamt omvandla mänskligheten till en hord av köttiga galningar. Vid berättelsens avstamp är det inte långt ifrån att det har slagit in, men i rollen som en av få överlevare i den postapokalyptiska världen sätter jag mig tillsammans med andra spelare på tvären. Det är dags att gå till motangrepp.

Upp till fyra spelare kan ta sig an de olika episoderna i kampanjen eller de andra lägena, men det går även att spela själv med spelets aningen förvirrade botar. Målet är att ta sig igenom olika områden som alla är fyllda av infekterade. Dessa finns i en mängd olika modeller, den ena fulare och farligare än den andra, så det gäller att vara uppmärksam på vad som angriper en för stunden. Spelets flöde styrs av en AI kallad ”regissören” som aktivt bestämmer vilka sorters motståndare som ska aktiveras och placeras ut för att stoppa oss, något som tillsammans med så kallade effektkort skapar variation under spelomgångarna.

I motsats till regissörens effektkort som alternerar mellan olika negativa effekter som exempelvis dimma, starkare fiender och färre vapenfynd, så har spelarnas positiva sådana. Varje spelare kan låsa upp och använda sig av olika kort som påverkar antingen en själv eller laget som helhet. Dessa sätts ihop till personliga lekar vars innehåll delvis slumpas, delvis väljs av varje spelare innan varje nivå. Det är ett inslag som sitter som hand i handske eftersom jag då delvis själv kan anpassa min karaktär efter varje situation. Är jag till exempel trött på att ammunitionen tar slut fort eller att jag tål lite väl lite stryk kan jag snabbt modifiera mina kapaciteter. De flesta korten ger en liten bonus utan konsekvens, men det finns även möjligheten att spela lite mer vågat och aktivera ett kort med en större bonus i utbyte mot att något annat hos mig försvagas.

Utbudet av olika vapen, vapenmodifikationer och tillbehör öppnar även det upp för variation, och för PS5-versionen av spelet har man gjort ett underbart arbete med att implementera kontrollens breda utbud av vibrationer för att skapa en djupare upplevelse. Oavsett om det gäller svaga hjärtslagsvibrationer när min karaktär ligger skadad i leran eller maffiga rytmiska bultanden när jag går loss med ett maskingevär från taket av en lastbil så känns det riktigt bra.

En sak som jag alltid gillade med Turtle Rocks Left 4 Dead-serie var att samarbete alltid var nyckeln till framgång, ett koncept som lever kvar i Back 4 Blood. Det finns ytterst lite utrymme för spelare som tror att de på egen hand kan ta ner de ofantliga mängderna med fiender som ständigt jagar en. Detta gör att man för det mesta snabbt får en trevlig lagkänsla som få spel kan stoltsera med, en lagkänsla som definitivt gör sig bäst tillsammans med några kamrater. Back 4 Blood må inte heta Left 4 Dead 3, men det är nog lika bra, för med det här spelet har vi inte bara ett röjigt och välgjort äventyr, utan kanske även en nystart på en helt ny spelserie.