Recension: Avatar: Frontiers of Pandora [PS5]

Det är dryga hundra år i framtiden och jordens resurser och miljö har helt utarmats. Mänskligheten har börjat utforska andra planeter och har hittat Pandora där det blåa folkslaget lever i harmoni med naturen. Människornas girighet skiner givetvis igenom och liknar mer en invasion än en diplomatisk expedition. Om du har sett Avatar-filmerna så har du koll på vad bakgrundshistorien är.

I Avatar: Frontiers of Pandora axlar du rollen som en ung Na’vi som i praktiken kidnappats av organisationen RDE för att bli sändebud från människorna och lugna lokalbefolkningen medan de skövlar skog, olja och slukar andra naturresurser. Det visar sig snabbt att det handlar om en fängelseliknande uppfostran och när programmet ska avslutas med avrättningar, räddas du och några till av läraren som fått sympatier. 16 år senare vaknar du från dvala och går med i motståndsrörelsen.

Berättelsen är en klassisk saga om gott och ont, harmoni mot kaos med inslag av samhällskritik och klimathot. En stor del handlar om att bygga relationer med de lokala stammarna och få dem involverade med rebellerna som försöker stå emot exploateringarna från det så kallade himmelsfolket som människorna kallas eftersom de kommit med flygande farkoster.

Jag skulle klassificera Avatar som ett actionrollspel även om rollspelselementen begränsas till en karaktärsgenerator, ett färdighetsträd och mängder av sidouppdrag. Som sig bör i ett modernt actionäventyr så finns det utrustning och ett byggsystem där du kan samla råvaror från naturen för att laga mat och knåpa ihop ny utrustning. Vissa av växterna har ett litet minispel där du måste dra i rätt riktning och använda de tryckkänsliga knapparna på din DualSense. Tyvärr får jag ganska lite information om det hela och om jag drar växten åt fel håll så minskar kvaliteten på den. Det blir mer ett irritationsmoment än att fördjupa upplevelsen för mig.

Spelet bjuder på färgglada och vackra miljöer som bjuder på spännande men ibland farlig flora och fauna. Det finns flera långa segment där jag förväntas springa eller rida över långa sträckor för att insupa miljöerna till tonerna av pampig symfonisk musik. Till en början känner jag mig upprymd och uppspelt, men när nyhetens behag lagt sig börjar jag istället störa mig på de alldeles för många och långa transportsträckorna och jag använder snabbresor och min flygande ikran så ofta jag kan.

Striderna är förvånansvärt utmanande även på lägre svårighetsgrader. Det fanns tillfällen där jag var tvungen att lösa några sidouppdrag och öka några färdigheter samt hitta några uppgraderingar innan jag klarade dem. Till mitt förfogande har jag initialt bara Na’vi-vapen i form av pilbågar, men under spelets gång låser jag upp människornas eldvapen och även spjutkastare.

Den största svårigheten för mig var att kunna se de mänskliga motståndarna bland vajande röda grässtrån och prunkande grodblad. Motståndarna i gigantiska exoskelett är oftare både lätta att se och träffa samt gör inte särskilt mycket mer skada. Spelet premierar att jag smyger mig fram och plockar de mänskliga fienderna en och en med pilbåge, men det blir snabbt en oerhörd tidskrävande uppgift där jag måste cirkla stora läger och ta mig nära nog för att pilarna ska nå sitt mål.

Och på tal om smyga så är min absolut största stöttesten med spelet olje- och gasfabrikerna som jag måste deaktivera för att få bort föroreningar och återaktivera naturen. De är designade för att smyga utan att bli upptäckt och har du liksom jag satt dina färdighetspoäng på fel ställe så blir det nästintill omöjligt att klara. Jag ogillar generellt smygmoment i spel, men här blev det ett så stort frustrationsmoment att jag ville skrika. I ett obligatoriskt uppdrag fick jag ta paus två gånger innan jag kunde lugna ned mig och slutligen klara det.

Spelets största behållning för mig är stämningen, miljöerna och budskapet, medan spelmekaniken lämnar mer att önska. Jag tror inte att jag någonsin recenserat ett spel som passat bättre in på beskrivningen av betygssiffran på PSbloggens betygskala; Helt okej. Kanske inte så originellt, men fullt fungerande.