Recension: Atomic Heart [PS4, PS5]

Året är 1955. I ett alternativt universum har Sovjetunionen tagit ett rejält kliv in i framtiden och deras tekniska utveckling går på högvarv. I spetsen för denna utveckling står den framstående forskaren Dr. Sechenov som gör allt och lite till för att hålla sin dröm levande. När en oväntad incident inträffar på testområdet för doktorns forskning hamnar jag som spelare mitt i kaoset, och det är snart upp till mig att navigera mig fram genom ett sovjetiskt ränkspel och horder av blodtörstiga robotar.

Atomic Heart har beskrivits i flera sammanhang som inspirerat av den numera klassiska spelserien Bioshock. Jag kan delvis se den kopplingen i spelets estetik och hantering av tema, men personligen får det mig nästan mer att tänka på det kriminellt bortglömda äventyret Singularity från 2010. Det spelet var såklart mer av en renodlad förstapersonsskjutare, men temat och känslan var liknande. Klart är i alla fall att Atomic Heart tidigt sätter ett ganska unikt spår som snabbt fångar mitt intresse. Spelets tema med ett prunkande sovjetiskt imperium känns självklart lite dåligt tajmat med tanke på situationen i den verkliga världen, men den överdrivna känslan av pampighet och framgång blir lite udda och spännande när det blandas med ränksmideri och galenskap.

Karaktären jag spelar som kallas allt som oftast för P-3 och är en major med nära koppling till doktor Sechenov. Han är en ganska svårgreppad karaktär och större delen av spelet har jag svårt att känna att jag klickar ordentligt med honom. En av de största anledningarna till det är att man tillskrivit honom de sunkigaste delarna av ett annars ganska välskrivet manus. Det haglar grova och löjliga svordomar men det slutar inte där, utan man kombinerar det dessutom med en personlighet som pendlar mellan uttröttande dryghet och tillmötesgående vänlighet. Slutresultatet blir en karaktär som känns lite spretig, och spretighet är en känsla som jag kommer att återkomma till.

Atomic Heart utspelar sig huvudsakligen i det testcenter som Sechenov har upprättat någonstans i det sovjetiska imperiet. Centret är inte en tråkig och enformig fastighet som man skulle kunna tro, utan snarare ett helt landskap komplett med vacker natur, flygande fabriker, små arbetarsamhällen och forskningsbyggnader. Dessa miljöer lyfts fram med fantastisk grafik och känsla, och även om de till stor del är helt avfolkade (på grund av alla kringströvande robotar som gärna pucklar på en) så är de spännande att utforska. Framförallt uppskattar jag att man inte har låst äventyret till marknivå utan även använt sig av såväl underjordiska som luftburna miljöer för att verkligen skapa variation.

När det kommer till spelets upplägg känns det ibland som att det har hamnat i något av en identitetskris och precis som huvudkaraktären P-3 blir det lite spretigt i mina ögon. Spelet är huvudsakligen upplagt som en förstapersonsskjutare, men man har även inkluderat en hel del inslag som hintar om att man ska smyga och undvika konflikter om man kan. Exempelvis är ammunition ganska begränsat, kameror och larm kan aktiveras och besegrade robotar repareras snabbt av små drönare så fort jag vänder ryggen till. I en heldedikerad smygare hade de sakerna kanske funkat bättre, men här upplever jag att de ofta krockar med inslag som uppmuntrar till ett mer offensivt spelande. Stundvis tät placering av kameror och fiender gör att jag lätt blir upptäckt. Många indiskreta vapen ber dessutom om att användas på en fiendeflora som ofta är snabb, aggressiv och smidigare att ta ut på håll än genom att smyga sig på dem. Det går såklart att smyga, men det är mer belönande, tidseffektivt och roligare att springa in med kanonerna i högsta hugg.

Mitt största skoskav när det kommer till Atomic Hearts spelbarhet är den något osmidiga kontrollen. Anpassning av kontrollupplägg och liknande är begränsat, något som är synd då P-3 stundvis känns lite klumpig och oflexibel. Striderna blir något lidande, men bortsett från det funkar det ganska bra. Striderna överlag är spännande och man har gjort en hel del intressanta val när det kommer till vapenutbudet. Motståndarna är varierande samtidigt som de är utmanande, och jag gillar verkligen deras design överlag. De mustachprydda androiderna tar verkligen priset i design, men det faktum att majoriteten av fienderna i spelet ursprungligen inte är byggda för strid gör varje ny motståndare till en spännande upplevelse.

Utöver att montera ned robotar läggs det mycket tid på att låsa upp dörrar och lösa olika pussel (t.o.m. till den grad att P-3 skämtar om mängden lås). Här glänser spelet till och förvånansvärt mycket nöje uppstår. För att ta sig förbi låsen blir jag tvungen att hantera allt från klassiska små nyckelhål, färgbaserade kodlås, hopkoppling av laserstrålar, tajmade knapptryckningar och mycket annat. Nivåernas struktur gör att det lönar sig att jaga fatt dem i jakt på genvägar, men även för att hitta föremål och resurser som kan komma till användning.

Atomic Heart har lite skavanker och något av en identitetskris, men i slutändan har jag väldigt kul när jag spelar det. Det är snyggt och spännande men framförallt drivs det framåt av sin udda mix av teman och annorlunda känsla. Det blev kanske inte en fulländad svan av den här ankungen, men nog blev det en intressant upplevelse.