Recension: Atomfall [PS5]

Sedan min andra eller tredje genomspelning av det fantastiska Fallout 3, tappade jag känslan för ruinerna och supermutanterna i Bethesdas postapokalyptiska värld. Inget annat lyckades fånga stämningen på samma vis och jag lade till slut genren åt sidan till förmån för annat. Det är inte förrän nu som jag verkligen har hittat tillbaka, och allt är tack vare utvecklaren Rebellions Atomfall som utspelar sig på landsbygden i norra England.

Det är en alternativ historia som grundas i den verkliga Windscale-katastrofen år 1957, en av historiens värsta kärnkraftsolyckor. Det som händer i spelet är dock dolt i dunkel, mörker och intriger, och i vanlig ordning vaknar min karaktär upp utan minne. Men istället för att försöka ta reda på vem han är, lockas han istället av mysteriet som spelas upp framför honom.

Mina första timmar i Atomfall är magiska. Jag befinner mig i en väldigt utsatt situation då jag knappt har vapen att försvara mig med. Visserligen kan jag bygga ihop ett antal förnödenheter, som till exempel första förband, men jag tar rejält med stryk om jag gör minsta misstag. De fientliga karaktärerna går att hantera en och en, men när de är i större grupper lär jag mig snart att ta en omväg, istället för att provocera.

Miljön är med andra ord oförlåtande grym, men det är samtidigt tjusningen. Jag kan aldrig känna mig riktigt säker, utan behöver planera mina rutter för att undvika bråk. Jag får efter ett tag nävarna runt en rostig 9mm pistol, men jag hittar bara tre kulor, vilket gör att jag verkligen behöver bedöma när jag ska använda skjutvapen, när jag kan slåss med min slöa kniv och när jag ska springa för livet åt andra hållet.

Tillverkningssystemet är väldigt grundläggande och färdighetsträdet likaså. Men i sammanhanget fungerar de alldeles utmärkt och ser till att jag aldrig blir övermäktig eller alldeles för underlägsen för den delen. Vissa färdigheter gör att jag smyger lite tystare, andra ger mig en något högre tolerans för infektioner, men aldrig i den utsträckning att jag kan glömma bort farorna. Jag tar fortfarande stor skada i de fientliga miljöerna.

Berättelsen är ett stycke för sig, och faktum är att Atomfall är det första spelet med skrivna ledtrådar som verkligen fått mig att läsa igenom dem och ta till mig informationen. Jag och ortsbefolkningen kring kärnkraftverket är satta i karantän och kommer inte bort från landsbygden. Men det ryktas om ett ställe som kallas ”The interchange”, vilket sägs innehålla information om vad som har hänt, men som också verkar erbjuda en väg ut för den som lyckas hitta hemligheterna i komplexet. Det säger i alla fall flera av invånarna som jag stöter på i byarna.

Istället för en uppdragslista har jag anteckningar som sorteras baserat på vem jag har pratat med eller vilken riktning jag väljer att ta i berättelsen. Kartan ärver några av de viktiga anteckningarna men i övrigt lämnas jag vind för våg att utforska och hitta till de platser jag önskar gå till. Och eftersom det inte finns möjlighet att förflytta sig förutom medelst apostlahästarna, lär jag mig snart stigarna på landsbygden utantill. Och jag trivs varenda steg jag tar!

Berättelsen är det som tar störst plats i spelet och jag låter den skölja över mig med sina anteckningar, dialoger med människor och såklart de knepiga telefonsamtalen som levereras via de telefonkiosker som finns utspridda runt om i världen. Atomfall leverar inte alls ett nytt Fallout på något sätt, utan istället något lite mer intressant och involverande.

Trots en del småsaker i form av en smula korkade fiender och en del krascher, kan jag inte annat än att rekommendera Atomfall av hela mitt hjärta. Siktet är satt på en platina men frågan är om jag slutar där…