Recension: Atelier Ryza: Ever Darkness and the Secret Hideout [PS4]

2019 har för mig blivit ett år där jag medvetet har försökt bredda mina erfarenheter till spelserier jag inte riktigt har fördjupat mig i, eller i vissa fall ens rört tidigare. Majoriteten av dessa spel är i den japanska rollspelsgenren, vilket länge har varit en genre jag med glädje har lämnat över till andra redaktionsmedlemmar.

Nu är det dock dags för mig att träda in i den långlivade Atelier-serien, och trots den ringa erfarenhet jag har av denna har det alltid funnits något där som har väckt min nyfikenhet. Atelier Ryza: Ever Darkness and the Secret Hideout blir alltså mina första stapplande steg i dessa alkemifyllda färggranna spelvärldar.

I berättelsen får vi följa Reisalin Stout, eller Ryza som hon är mer känd som. Hon växer upp i ett stilla samhälle på en relativt isolerad ö där alla känner alla, och förändring är något som räknas som en svordom. Ryza har börjat tröttna på de dagliga rutinerna, och hon och hennes vänner Tao och Lent har börjat blicka mot horisonten. Detta avfärdas som dumheter av familj och övriga bybor, och hon uppmuntras istället att hjälpa till på familjens jordbruk.

Äventyret på fastlandet lockar dock för mycket, och när Ryza och hennes följeslagare smyger iväg i en eka en dag får de blodad tand på monsterjakten och de potentiella upptäckter de skulle kunna göra. Övermodet tar dock snabbt över och våra protagonister hamnar snart i fara, men räddas av två mystiska individer som tycks använda övermänskliga färdigheter som Ryza aldrig har sett förr. Detta öppnar då upp hennes intresse för alkemi, vilket är en väldigt central del av denna spelserie.

Alkemisystemet klaffar omedelbart med något inom mig som jag inte har utforskat sedan jag spelade många MMO-spel. När du är ute i vildmarken går det att samla på sig råvaror och material från i princip allting, och dessa prylar använder du sedan i ett ganska djupt tillverkningssystem. Dels kan du skapa uppgraderad utrustning, men det är minst lika viktigt att skapa förfinade versioner av befintliga recept.

Kvalitetsnivån av råmaterialet du använder bestämmer också mycket av hur slutprodukten ser ut, då den kan ärva specifika attribut från de respektive beståndsdelarna. Jag fastnade flera gånger i dessa menyer under långa perioder för att matcha olika delar med varandra och finna den optimala kombinationen. Om du tröttnar på detta kan du dock använda en automatiserad funktion som sätter ihop prylarna åt dig, och där kan du välja om den antingen ska använda högkvalitativt material eller sämre beståndsdelar för de tillfällen då du bara vill öka nivån på dina färdigheter.

Denna del av spelet är helt klart min favoritdel, trots att det låter lite torrt och ointressant, men det finns en underliggande tillfredsställelse att samla på sig en hög med tillverkningsmaterial för att sedan kunna stoltsera med det där nya svärdet du har önskat dig länge.

Stridssystemet är av det aktivt turordningsbaserade slaget, och är väl helt okej i underhållningsvärde. Jag finner ibland att det är svårt att få en övergripande koll på vad mina följeslagare gör, då jag bara ger kommandon till karaktären jag har markerad. Det finns sällan tid att skifta mellan karaktärerna och ge dem specifika kommandon, då attackomgångarna rullar på i ett ganska friskt tempo. Det har dock inte skapat några större komplikationer i slutänden, utöver en del svettiga situationer mot bossar.

Det stora problemet i spelet ligger i själva berättelsen, eller snarare tempot den berättas i. När jag efter cirka sju speltimmar kom förbi den inledande uppdragstråden hoppades jag på att spelet skulle visa mig någon form av riktning eller ens en antagonist som jag skulle få kämpa mot så småningom. Jag hoppades förgäves, utan fick istället fortsätta i det idylliska alkemilivet där det enda jag behövde oroa mig för var om jag hade tillräckligt hög nivå på råmaterialet jag skulle använda.

Atelier Ryza: Ever Darkness and the Secret Hideout är ett väldigt mysigt spel, det råder inga tvivel om detta. Karaktärer, miljöer och presentation hjälper alla till att bygga en värld som är intressant att utforska. Jag känner dock vid flera tillfällen att framåtrörelsen i spelet är snudd på ickebefintlig, vilket är ganska frustrerande. Tillverkningssystemet är välimplementerat, men det är inte riktigt tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe när berättelsen känns snudd på stillastående emellanåt.