Recension: Atelier Marie Remake: The Alchemist of Salburg [PS4, PS5]

Jag upptäckte inte Atelier-serien förrän för sju år sedan i och med att jag recenserade Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) till PlayStation Vita. Det blev inte direkt kärlek vid första ögonkastet då, utan den stora ögonöppnaren bestod i Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10), där jag förlorade mig helt och hållet i både stridssystemet och mekaniken bakom alkemin.

Med dessa blandade upplevelser i bagaget, var det därför helt omöjligt att motstå frestelsen att recensera det allra första spelet i Atelier-serien som nu släppts i en rejält uppdaterad utgåva. Atelier Marie Remake: The Alcehmist of Salburg är nämligen en polerad version av spelet som för 26 år sedan startade allt.

Eftersom jag inte har spelat originalet på den allra första PlayStation-konsolen var jag tvungen att göra lite efterforskningar gällande den ursprungliga titeln och när jag jämför det jag såg med det som jag spelat, är det verkligen en milsvid skillnad. Grafiken är enormt färgsprakande och gullig. Temat är enligt chibi-normen, alltså stora huvuden med små kroppar. Säga vad man vill om det, men det funkar klockrent i den här upplevelsen och faktum är att jag känner mig hemma i den grafiska miljön ganska omedelbart.

Om du har spelat något lite äldre spel ur serien, eller kanske läst någon av recensionerna här på bloggen, känner du säkert till de vanliga uppläggen att samla ingredienser, slåss mot monster, utföra alkemi och planera din tid. Den där sista parametern, gällande tid, är min största nemesis i japanska rollspel. Eftersom jag är den typen av spelare som älskar att nöta nivåer, går tidsaspekten väldigt sällan hand i hand, och här är Atelier Marie verkligen inte nådigt. I spelet är huvudkaraktären Marie ett riktigt rötägg när det kommer till hennes studier. Hon har sämst betyg i hela skolan och riskerar att bli utsparkad om hon inte uppnår sina mål om fem år då examinationen är. Och det är här jag börjar ana oråd.

Varje liten sak som jag gör i spelet, äter i princip upp en eller flera dagar värdefull tid. Att samla kottar tar en dag, att lämna min ateljé tvingar fram tiden med en dag, att producera nya material via alkemi tar minst en dag. Och snabbt flyger veckorna iväg. Det känns som att de där fem åren närmar sig i en våldsamt hastig fart.

Tack och lov, erbjuder denna nyutgåva ett nytt läge där tiden inte är avgörande utan att det går alldeles utmärkt att skrota omkring i den färggranna världen i lugnan ro. Men samtidigt tickar klockan ändå på i bakgrunden och stör på något sätt mig i mitt spelande.

I övrigt, är spelet charmigt sett till sin ålder, visst är striderna oerhört basala jämfört med versionerna som släppts under 2020-talet och visst är övriga upplägg enkla och kanske lite fattiga. Men jag har nått mitt mål med att utvärdera den första titeln av de 24 som släppts; Atelier-serien är som absolut bäst i sin nuvarande form.

Det finns egentligen inget som är fel i detta första spel, men om du har vant dig vid det intrikata alkemi-systemet som återfinns i Ryza och något tidigare titlar, eller om du liksom jag, avskyr den hårda tidsfristen som äldre titlar avkräver dig, är Atelier Marie inget annat än en bra vy över hur allt började. För mig blir det också ett kvitto på att jag är lyckosam att ha hoppat på tåget under senare år.