Recension: Assassin’s Creed: The Ezio Collection [PS4]

Assassin’s Creed-serien är en av de absolut starkaste spelserierna som debuterade under PS3-generationen, och något som har varit en årlig tradition ett tag nu. Ubisoft tog dock en paus denna höst, åtminstone sett till nya berättelser, men lönnmördarfansen går ändå inte helt lottlösa.

För att täcka upp det hål som uppstod i lanseringsschemat beslöt utgivaren att putsa upp några av de mest populära spelen från serien, nämligen de med Ezio Auditore da Firenze i huvudrollen. Min stora fråga inför recensionen var om dessa spel fortfarande är så bra som jag minns, eller om det är en efterkonstruktion.

I Assassin’s Creed: The Ezio Collection får vi ta del av alla de verk som innehåller spelseriens hittills starkaste protagonist, och inkluderar även de kortfilmer som utspelar sig före Assassin’s Creed II och efter Assassin’s Creed: Revelations. Dessa filmer är dock långt ifrån höjdpunkter i samlingen, och trots att jag är en stor fan av serien hade jag otroligt svårt att hålla mig vaken när jag såg prologfilmen Lineage.

I spelen får vi följa Ezios resa från ung odräglig casanova till en av stöttepelarna i assassinernas hemliga organisation. Det som börjar med en hämndlysten jakt på de som konspirerat mot Ezios familj och leder till en betydligt större skala där han snubblar in i den ständiga kampen mellan assassiner och tempelriddare.

Ezio var på väg hem till villan när han kom på att det var hans tur att skura golven.

Glädjande nog känns det mesta fortfarande riktigt bra, även om Assassin’s Creed II inte riktigt har åldrats så bra rent tekniskt. Grafik och animationer känns en aning daterade, vilket till en början förvånade mig med tanke på hur imponerande allt såg ut på den tiden. Det blir även snabbt tydligt att styrningen har tagit rejäla kliv framåt med tiden, här är det nämligen väldigt lätt att haka upp sig på element i miljön när jag försöker klättra uppför väggar. Strider är också rysligt tröga upplevelser eftersom serien ännu inte hade introducerat mekaniken för att kedja ihop attacker mellan fiender.

Å andra sidan känns det som en frisk fläkt ändå, eftersom det inte dras med samma problem som till exempel Assassin’s Creed Unity (7/10). Jag dränks inte av sidoaktiviteter eller uppdragsikoner, och det känns som en befrielse att inte hela tiden bli påmind om saker jag inte gör för tillfället. Det låter mig spela som jag vill, och få utforska världen utan stress.

Min personliga favorit i samlingen är dock Assassin’s Creed: Brotherhood, som expanderar på det framgångsrika receptet från föregångaren samt filar bort många av de problem som den lider av. Allt känns mer genomtänkt och berättandet är också mindre stelt och stappligt. Här införs även djupare interaktivitet med omvärlden, dels genom att restaurera stadsområden och även att utföra uppdrag med stadens olika gillen. Viktigast av allt är det underhållande minispelet där du rekryterar assassiner och skickar dem på diverse uppdrag för att störa tempelriddarnas aktiviteter. De kan även kallas in under dina egna uppdrag för att assistera dig medan du infiltrerar hårt bevakade områden.

Ezio och Leonardo da Vinci drar rövarhistorier.

Det svagaste kortet i The Ezio Collection är, inte helt oväntat, Assassin’s Creed: Revelations. Berättelsen är det inget större fel på, och rent tekniskt är det snäppet bättre än även Brotherhood. Problemet ligger dock i att det infördes ett par nya system som var, och bevisligen fortfarande är, riktigt värdelösa. Jag talar förstås om det där tornförsvarsläget som används i dragkampen mellan assassiner och tempelriddare som avgör kontroll över specifika områden i staden. Läget är inte bara trist och oinspirerande, utan även ganska dåligt implementerat.

Det andra läget som gör Revelations till det sämsta spelet i serien är de smått fåniga plattforms- och pusselsekvenserna som utspelar sig i förstapersonsperspektiv, där du måste navigera runt i Demonds trasiga sinne när han är fångad inne i Animus. Det är en pina att ta sig runt i dessa tråkiga miljöer, och en av de få positiva saker som går att säga om dem är att de faktiskt tar slut så småningom.

The Ezio Collection är en generellt sett superb samling med flera av seriens absoluta höjdpunkter. Jag blev dessutom väldigt glatt överraskad av hur pass bra Assassin’s Creed: Brotherhood håller efter så många års vidareutveckling av konceptet. Även om många spelmekaniker i de senaste spelen är välkomna förbättringar visar denna samling att det delvis var bättre förr.