Recension: Assassin’s Creed Syndicate [PS4]

Assassin’s Creed har länge varit en av mina favoritserier i spelbranschen. Även om jag håller Assassin’s Creed: Brotherhood som seriens höjdpunkt fortfarande, har spelen sedan dess hållit god kvalitet. Det var inte förrän förra årets utgåva, Assassin’s Creed Unity, som vi började se en tydlig nedåtgående trend i både design och övergripande kvalitet. Jag var en av de få som lyckades slippa de rikligt rapporterade buggarna i spelet, men det hjälpte inte när utvecklarna försökte dränka mig i aktiviteter.

Ett år, och åtskilliga ursäkter, senare är det dags för Assassin’s Creed Syndicate och för första gången på länge är jag oklar över vad jag har att förvänta mig i ett Assassin’s Creed-spel.

Årets iteration i serien utspelar sig i London, och året är 1868. Industrin växer explosionsartat och innovation inom flera områden sker i ett till synes hejdlöst tempo. I samma takt ökar samhällsklyftorna, och industriledare göder sina plånböcker på bekostnad av fattiga arbetare som vid denna tid hade väldigt få rättigheter. Av en händelse visar det sig att flera av dessa ledare är tempelriddare som följer stormästaren Crawford Starrick.

Protagonisterna är tvillingarna Evie och Jacob Frye, två unga assassiner som bedriver större delen av sin verksamhet i förorterna till London. Deras ungdomliga entusiasm driver dem dock in till huvudstaden för att de vill göra mer omedelbar skillnad och slå till direkt mot tempelriddarnästet. Med hjälp av diverse allierade, som till exempel Alexander Graham Bell, börjar en plan ta form för att sänka tempelriddarnas maktstruktur ett knivhugg i taget.

Änterhaken är en av spelets mest välkomna nyheter.

Det största problemet jag hade med förra årets spel var att jag alltid kände mig jagad att sysselsätta mig med alla de hundratals sidoaktiviteter som erbjöds, och jag tilläts aldrig utforska staden i mitt eget tempo. Kartan var i princip obrukbar på grund av alla ikoner som tävlade om min uppmärksamhet och det var en frustrerande upplevelse.

Jag kan med glädje meddela att Ubisoft har tänkt några steg längre i Assassin’s Creed Syndicate och jag känner att jag faktiskt tillåts att spela på egna villkor. Missförstå mig inte, det finns fortfarande tonvis av saker att samla och kistor att öppna, men det ligger mer i bakgrunden och därför är det lättare att fokusera på det jag själv vill göra.

Den största spelmekaniska nyheten är den härliga änterhaken som Evie och Jacob får ta del av en liten bit in i spelet. Den förenklar verkligen klättrande och rörelse mellan hustak, och det möjliggör även kreativa anfallstaktiker eftersom du ofta på ett enkelt vis kan positionera dig ovanför ett mål.

Det är även det första spelet i serien där du kan fritt skifta mellan två huvudpersoner, och även om skillnaderna är ganska få finns det några färdigheter som är exklusiva för varje karaktär. Evie är den lite mer eftertänksamma och smyginriktade av de två, medan Jacob inte har något emot att skapa lite mer kaos och dela ut käftsmällar.

Dags att börja klättra. Du vet att du vill.

Staden är verkligen utsökt designad och det är en riktig fröjd att utforska varje område. Allt från att bestiga Big Ben till att korsa en intensivt trafikerad Themsen genom att hoppa från båt till båt är otroligt givande, och det kan vara den överlag bästa miljön hittills i Assassin’s Creed-serien.

Verket är dock inte helt fritt från svagheter, och dessvärre är berättelsen en av dessa. Även om protagonisterna är intressanta och välspelade är själva berättelsen ganska ointressant och smått osammanhängande. Det saknas något som gör att jag som spelare ska bli investerad i tvillingarnas uppdrag, men det känns tyvärr bara som en serie uppdrag som har radats upp utan någon större fokus på en omkringliggande berättelse.

Trots detta är det svårt att klaga på spelet eftersom uppdragen är kul att spela. Designen är bättre än på väldigt länge, och gamla hatobjekt som tjuvlyssningsuppdragen är som bortblåsta. Det finns fortfarande en handfull ”följ efter målet”-uppdrag som är ganska frustrerande i längden, men överlag har utvecklarna verkligen lyssnat på fansens feedback om vilka uppdrag som faktiskt är roliga att spela.

Lönnmordsuppdragen är i synnerhet välgjorda och spinner vidare på förra årets fokus på att hitta flera olika vägar att nå slutmålet. Det är förstås inte helt öppet att göra vad man vill, men det går att påverka till viss del, vilket jag uppskattar.

Ubisoft har med Assassin’s Creed Syndicate gjort ett imponerande jobb med att räta skutan jämfört med förra årets spel. Genom att ta ett steg tillbaka har de också tagit ett par steg framåt och skapat ett riktigt bra spel som har fått mig att tro på serien igen. Det är populärt att klaga på årliga spelsläpp i dessa stora spelserier, men så länge de håller så här pass god kvalitet finns det ingen anledning att vilja ha färre släpp.