Recension: Assassin’s Creed Shadows [PS5]

Redan från första början har det funnits en stor efterfrågan från Assassin’s Creed-fansen att få uppleva en berättelse baserat i feodala Japan. Dels för att det fanns en del referenser till perioden i de tidiga spelen, men till stor del även för att det finns en stor överlappning i upplägget mellan det mellanösternbaserade lönnmördargillet och den mytomspunna shinobin.

Nu, nästan 18 år och otaliga spel senare, har Ubisoft slutligen levererat Assassin’s Creed Shadows, som utspelar sig under 1580-talets Japan. Frågan jag ställde mig innan recensionen var om det kommer att vara tillräckligt för att få en något stagnerad serie i rörelse igen, och i ärlighetens namn är jag fortfarande en aning kluven.

Berättelsen följer två olika karaktärer som skapar en något osannolik allians. Först har vi Yasuke, som anlände som en slav i Japan med ett portugisiskt missionärsfartyg. Ganska snabbt fångar han krigsherren Oda Nobunagas ögon, och han ser Yasukes potential som krigare. En hård och intensiv samurajutbildning senare hamnar han vid Nobunagas sida som en av hans närmsta livvakter och rådgivare.

Vår andra protagonist är Naoe som växer upp på landsbygden i provinsen Iga, en plats med en stolt krigarhistoria i synnerhet när det kommer till skickliga och dödliga shinobistyrkor. Som kvinna är det dock inte hennes lott i livet att vara en av dessa, även om hennes pappa tränar henne hårt för att kunna försvara sig själv. Den lantliga idyllen håller dock inte i sig, utan Nobunagas styrkor närmar sig med stormsteg för att befästa sin expansion över Kansai-regionen.

Byn jämnas med marken av den överväldigande militärmakten som Nobunaga besitter, och utan att gå in på alltför många detaljer i berättelsen skapas till slut ett scenario där Naoe är fast besluten att använda alla sina shinobi-färdigheter för att utmäta hämnd mot Nobunaga och hans allierade. När hon slutligen korsar Yasukes vägar skapas en till en början motvillig allians mellan våra två huvudrollsinnehavare, och det visar sig verkligen behövas i denna djuplodande konspiration som jag med tiden avtäcker bit för bit.

Det kanske låter som mycket upplägg, och det är faktiskt ganska mycket rent spelmässigt också. Jag får inte riktigt känslan av att spelet ”börjar” förrän den ovannämnda alliansen tar vid, och det var efter cirka 7-8 speltimmar för min del. Inte för att spelet var tråkigt eller långdraget fram till dess, men det är ändå en omfattande tidsperiod för vad som känns som en prolog. Med det sagt hade jag säkert kunnat snabba upp det en aning också, men jag blev gång på gång distraherad av vad jag anser är spelets riktiga huvudkaraktär.

Jag syftar då på den utsökta spelvärlden, som både är vidsträckt, bländande vacker och otroligt full av små detaljer. Över allt hittar du små byar, tempel eller helgedomar som är makalöst detaljerade och intressanta att bara gå runt att studera. Oftast finns det även små uppdrag att utföra eller föremål att hitta i dessa områden, men till stor del är själva utforskningen den större belöningen i många av fallen. Samma sak gäller själva naturen, där du hittar allt från täta, bambufyllda skogsdungar till svårnavigerade klippor och vidsträckta floder och sjöar.

För att ytterligare höja variationen ändras även årstiderna med jämna mellanrum i spelet, och därmed även själva naturen. Sommaren bjuder på täta buskage, massor av blomsterängar och aktivt djurliv på alla fronter. När hösten träder in i bilden förvandlas färgen på alla löv, och det blir ofta enklare att ta genvägar genom buskage eftersom de inte längre är lika täta. Vintern bjuder förstås på snö, men även istappar på hustaken som kan användas för att distrahera vakter. Överlag är både årstiderna och vädereffekterna väldigt välimplementerade i helheten för att få omvärlden att kännas levande och dynamisk.

Som du säkert kan föreställa dig har Yasuke och Naoe väldigt olika sätt att hantera motståndet i spelet. När du väljer Yasuke handlar det väldigt mycket om raka strider mot en eller flera fiender, medan Naoe är mer lämpad för riktade angrepp mot enskilda mål från dolda positioner. Det går till vis del att smyga med Yasuke också, men när du är avslöjad är möjligheterna att komma undan väldigt få. Överlag föredrar jag att spela med Naoe eftersom Yasuke är otroligt klumpig att ens navigera omvärlden med. Hamnar du i strid går han dock fram som ett ånglok i många fall, vilket är ganska tillfredsställande. I flera av huvuduppdragen finns det dock sekvenser där du skiftar mellan karaktärerna för att koordinera ett angrepp mot ett specifikt mål, och dessa sekvenser är oftast de bästa om man ser till spelupplevelsen.

Den största faktorn som har gjort att mitt intresse för Assassin’s Creed har fallit på senare år är att spelen inte riktigt har någon hejd på mängden innehåll. Utvecklarna har proppat dem så otroligt fulla av fluff, även i själva huvudberättelsen, att det har varit utmattande att ta sig igenom dem. Även om Assassin’s Creed Shadows inte gör lika överdrivna övertramp på denna front som föregångaren Valhalla gjorde känns det fortfarande som att stora bitar skulle kunna kapas bort och strömlinjeformas. Det är ibland lite speldesignsmotsvarigheten till ”Det här mötet hade kunnat vara ett mail istället.”.

Med det sagt är standarden på innehållet betydligt högre jämfört med mycket av vad Valhalla erbjöd. Stämningen är nästan alltid fantastisk, och det är tydligt att designteamet har gjort sin hemläxa när det kommer till gamla samurajfilmer. Om du håller dig till huvuduppdraget kommer du att få en underhållande, om än en lite väl utdragen, resa.