Recension: Assassin’s Creed Rogue Remastered [PS4]

Assassin’s Creed-serien är en riktig långkörare och när PlayStation 4 släpptes dök min favoritdel i serien, Assassin’s Creed IV: Black Flag (8/10) upp. Året senare släpptes Assassin’s Creed Rogue (7/10), men då bara till PlayStation 3. Om du liksom jag missade denna del på grund av generationsskiftet har du nu chansen att åtgärda det tack vare denna återutgivning.

Den här delen utspelar sig, likt huvudseriens tredje och fjärde del, under kolonialtiden då de europeiska stormakterna försökte behålla makten över Nordamerika. Du axlar rollen som lönnmördaren Shay Patrick Cormac som ganska snart inser att han inte köper lönnmördarordens metoder och prioriteringar med hull och hår.

Södra Manhattan kan nattetid bjuda både på lönnmord och spektakulära parkourstunt.

Efter en kataklysmisk incident vilken dödar tusentals oskyldiga som en direkt följd av ett lönnmördaruppdrag byter han sida, och du får chansen att få en mer nyanserad bild av både tempelriddarna och lönnmördarna. Detta berättargrepp känns som en frisk fläkt i en annars ganska uniform spelserie. Att få följa tempelriddarna och deras värderingar får mig att verkligen att vilja se vad som ska hända härnäst. Metaberättelsen i nutid tar som vanligt lite för mycket plats och blir för mig mest störningsmoment där jag så fort som möjligt vill tillbaka till min animus och det historiska äventyret.

Spelmotorn är i stort sett identisk med den i Edward Kenways äventyr i Black Flag, och det ser jag som någon mycket positivt. Sjöfarandet med strider till havs är tillbaka och du har ett fartyg till ditt förfogande. Likt föregångaren måste du förutom att uppgradera din personliga utrustning, även samla material och förbättra ditt skepp. Frihetskänslan när jag hissar seglen och utforskar haven kring Nordamerika är fantastisk och jag formligen älskar att kryssa runt och hitta små gömda avkrokar och öar fyllda med hemligheter.

Alla små byar känns unika och väldesignade.

Ubisofts signum har blivit att bokstavligen fylla kartan med aktiviteter som små sidouppdrag eller olika samlarobjekt vilka låser upp förbättrad utrustning, kosmetiska uppgraderingar eller troféer. Kartan är smäckfull med små byar och fort som alla har en mängd av dessa aktiviteter. Jag måste bitvis sansa mig och fokusera på huvuduppdraget för att inte fastna i de förhatliga tankarna om att rensa kartan från markörer.

Kontrollerna är identiska med Black Flag på gott och ont. För det mesta fungerar allting bra och jag får ofta ett otroligt flyt där jag flyger fram mellan hustaken. Dock finns tyvärr det största smolken i bägaren just i kontrollerna. Om jag hamnar det minsta snett när jag vill klättra upp i ett träd eller hoppa upp på en bjälke på ett hus kan Shay plötsligt stanna upp och titta runt en husknut eller bara bli stående som ett fån. Det allra värsta exemplet är när jag missar ett enkelt hopp och slår ihjäl mig efter ett långt fall och måste spela om momentet jag håller på med.

Jag ser inte mig själv som en bakåtsträvare, men jag är ändå riktigt glad över att få uppleva ett Assassin’s Creed av den gamla skolan efter de nya greppen som infördes i den senaste delen, Assassin’s Creed: Origins (9/10). Jag har riktigt kul och förutom de känsliga kontrollerna, känns spelet trots sina fyra år på nacken både modernt och fräscht.