Recension: Assassins Creed Origins [PS4]

Över vidsträckta sanddyner, genom svalkande oaser, ner i mystiska gravar och längs med solstekta hustak vandrar en mordisk skugga. Samhällets väktare Bayek letar hämnd för en oförlåtlig hemskhet i varenda vrå av Ptolemaios XII rike. Assassins Creed försöker åstadkomma en nystart för en populär spelserie, men gör de rätt?

Efter att gradvis vandrat fram i tiden har nu serien rest tillbaka till ursprunget. Ungefär 50 år före noll börjar sagan om lönnmördarna. Vi får förklaring till en hel del av seriens små detaljer, fast även om serien går bakåt i tiden har den tagit flera steg fram.

Stridssystemet har byggts om och liknar nu mer Dark Souls-serien, även om det är betydligt mindre utmanande. En klar förbättring då det faktiskt kräver lite mer taktik i striderna och strategi kring val av strider. I tidigare spel sprang jag ifrån strider när jag blev uttråkad av plöjande genom horder av motståndare, men här retirerar jag för att jag bitit av mer än jag kan tugga i mig.

Distansattackerna har även dessa förändrats markant. Pilbågar utgör den större delen av Bayeks avståndsarsenal och ersätter på ett sätt senare epokers krutvapen. Speltekniskt motsvarar de klassiska speltroperna krypskyttegevär (predator bow), automatvapen (quick bow) och till och med hagelbrakare (war bow). Den sistnämnda skjuter fem pilar samtidigt. Lite krystat, fast klart underhållande.

Pyramidsmyg premieras

Assassins Creed: Origins är mer av ett rollspel än de tidigare spelen. Uppgraderingsbara vapen i olika färgkodade nivåer av sällsynthet är en stor del av spelet. De mer ovanliga vapnen ofta ett namn och en liten unik beskrivning och är grymt snyggt utformade, men tyvärr saknas de där riktigt minnesvärda älsklingarna andra spel med samma upplägg har bjudit på – i alla fall har jag inte snubblat över dem.

Ditt favoritvapen kan lyftas till din nuvarande nivå hos en lokal smed, vilket är tveeggat (ordvits högst medveten). Å ena sidan behöver du aldrig byta bort ett favoritvapen, men å andra sidan blir den enorma drös av vapen spelet öser ur sina många skattkistorna i det närmaste ointressanta. För mig är de nästan uteslutande något att sälja eller bryta ner i beståndsdelar som kan nyttjas för ytterligare uppgraderingar.

Egypten är ett inspirerat val av skådeplats. Här finns många olika sorters miljöer och fasadklättrandet dominerar inte längre. Visst finns myllrande storstäder som Alexandria, men jag är minst lika ofta ute i vildmarken och jagar villebråd, både människor och allehanda fauna. Jakt är ju närmast obligatoriskt i ett Ubisoft-spel numera. Bland de tama djuren sticker kameldjuren ut, passgång i högre hastighet än långsamt strövande ser nämligen väldigt lustigt ut.

Örnen Senu hjälper till med flygspaning vilket fungerar riktigt bra. Senu har nämligen av någon oförklarlig anledning röntgensyn. Det är roligt att styra den mäktiga rovfågeln och leta svagheter i motståndets försvar eller gömda skatter. I kombination med att minikartan försvunnit och ersatts med en slags kompass känns det därför mer överskådligt än tidigare.

Stop! Hammer time.

Vad gäller sidouppdrag närmar Origins sig de riktigt stora, som The Witcher 3: Wild Hunt (9/10) eller Fallout 4 (9/10), utan att riktigt nå hela vägen fram. För även om uppdragen kommer i flertalet olika roliga varianter blir de i slutändan utfyllnad. Längre speltid bara för speltidens skull är ett av spelvärldens största feltänk, och jag spelar hellre ett spel i 20 tighta timmar än maler igenom det tredubbla bara för att spelet ska kunna titulera sig “episkt”. Assassins’s Creed-serien har tagit stora steg framåt i senare upplagor och Origins bjuder på ytterligare ett kliv bort från ”hämta X av Y och kom tillbaka”.

Bayek är en intressant huvudrollsinnehavare, och jag tror att få skulle ha svårt att sympatisera med drivkraften bakom hans resa genom Egypten. Samtidigt är hans metoder och mordiska sinnelag inte helt lätta att svälja. Jag känner flera gånger att hans val inte riktigt är mina, vilket för mig gör spelet mer intressant. Speciellt då Assassins Creed: Origins väljer att berätta Bayeks historia i kronologisk oordning och därigenom blir svårare att förutse och roligare att följa. Parallellt får vi också reda hur flera av seriens troper kommit till. Oftast är det snygga, om än lite ansträngda framåtblinkningar.

Assassins Creed-serien har alltid bjudit på riktigt spännande spel ur ett berättarmässigt perspektiv, med intressanta frågeställningar kring rätt och fel samt flera för spelgenren ovanligt komplexa karaktärer. Tyvärr har de krampaktigt hängt kvar i det ofattbart tråkiga Abstergo-tjafset. Jag fattar inte varför den uppenbart påklistrade nutidstwisten från det första spelet har fått så mycket uppmärksamhet och utbyggnad. Någon måste uppenbarligen gilla denna berättarmässiga bromskloss, men för mig blir det anledningen att inte ge spelet full pott.

Assassins Creed: Origins kommer inte omvända många tidigare tvivlare, men förändringarna skrämmer nog inte heller bort tidigare entusiaster. Detta är det bästa Assassins Creed-spelet hitills, och det känns både andligt besläktat med originalet och samtidigt genomarbetat och unikt. Nu önskar jag att Ubisoft vandrar norröver och berättar om assassinernas inblandning i de nordiska korstågen mot baltländerna. Tänk er att få springa över Gamla stans snöklädda hustak och undvika Birger Jarls knektar. Håren ställer sig upp på mina armar.