Recension: Assassin’s Creed Mirage [PS4, PS5]

När Assassin’s Creed Valhalla (9/10) släpptes för knappt tre år sedan blev jag väldigt kluven som en fan av serien sedan första början. Å ena sidan är det ett på många vis fantastiskt spel, men jag började känna en otrolig mättnadskänsla av den massiva världen som var fullsmockad med aktiviteter. Spelet hade tappat kopplingen till sina rötter, och inte ens när jag fokuserade på enbart huvudberättelsen kunde jag slippa irrelevant fluff. Jag var på väg att trilla av en av mina absoluta favoritserier, och det kändes lite bittert.

När Ubisoft meddelade att sista expansionen till Valhalla hade växt ut till ett fristående spel i form av Assassin’s Creed Mirage, och att detta spel skulle återgå till många av de gamla designidéerna, började hoppet tändas. Kanske finns chansen att jag kan få spela ett Assassin’s Creed igen utan att det kräver närmare 100 timmar av min tid.

Som jag nämnde finns det en tydlig koppling mellan Mirage och Valhalla, då det var ämnat att vara en expansion från början. Vi beger oss dock bakåt i tiden en aning och får bekanta oss närmare med Basim, som du kanske kommer ihåg som en medlem av The Hidden Ones i Valhalla. Här får vi följa en yngre Basim som lever ett tufft liv i Bagdad under 800-talet, och han livnär sig huvudsakligen på att stjäla saker.

Han ser dock upp till den lokala lönnmördargruppen, eller Hidden Ones som de heter i denna tidsera, som han med jämna mellanrum får uppdrag ifrån. Basim börjar bli trött på småstölder som knappt resulterar i något och beslutar sig för att imponera på dem genom en kupp mot kalifen, som sägs inneha en ovärderlig skatt som lönnmördargillet desperat är ute efter. Som förväntat går det hela väldigt åt skogen, men gillet beslutar sig för att ta in Basim trots allt och träna upp honom i deras filosofier och färdigheter.

När Basim några månader senare återvänder till Bagdad har stora förändringar skett, och en korruption har börjat spridas ohämmat i staden. Deras expansion hotar även Hidden Ones aktivitet i staden, och det blir därför Basims uppdrag att rota fram vem som ligger bakom dessa makter och samtidigt bevisa vad han har lärt sig under sina månader av intensiv träning.

Under tidsperioden som spelet utspelar sig var Bagdad en metropol som sprudlade av handel, kultur och vetenskapliga upptäckter, och detta skildras på ett alldeles utsökt vis. Det är ett fullständigt nöje att vandra runt i de soldränkta kvarteren som myllrar av aktivitet, och det var längesedan jag använde fotoläget så här frekvent i ett spel. Staden dryper av stämning, och de tätbebyggda kvarteren inbjuder till massor av hoppande mellan hustak när vakterna får nys om dina aktiviteter.

Det är tydligt att Ubisoft har dragit i handbromsen på det mesta jämfört med de senaste tre spelen, och det gör Assassin’s Creed Mirage så mycket bättre och mer strömlinjeformat. Den mindre kartan gör att de områden som faktiskt finns i spelet är mer detaljerade och intressanta att utforska, och det finns heller inte drivor av ointressanta sidouppdrag som utfyllnad. Visst finns det en hel del prylar att samla och lämna in för belöningar, men det känns väldigt välavvägt och som något jag kan göra på vägen till ett uppdrag eller dylikt.

Jag uppskattar dessutom att spelet har återvänt till att fokusera på smygmekaniker istället för öppna strider, och bitvis känns det till och med som ett detektivspel när man smyger sig genom stora komplex i jakt på ledtrådar om konspirationens huvudpersoner. Berättelsen bjuder på sin beskärda del av överraskande svängningar, men tyvärr lider den lite av att Basim är en ganska platt karaktär. Det mesta är förutsägbart i hans utveckling, i synnerhet om du har spelat igenom Assassin’s Creed Valhalla. När så mycket av berättelsen hänger just på Basims axlar blir helhetsupplevelsen ganska lidande tyvärr.

För mig är dock den riktiga huvudpersonen själva staden, och den härligt stämningsfulla inlevelse som skapas när du vandrar genom gatorna. Det tjocka sorlet av allt från handlare som argumenterar till barn som leker skapar en fantastisk ljudkuliss som då och då kompletteras av ett av spelseriens starkaste soundtrack hittills.

Assassin’s Creed Mirage är på många vis precis vad jag önskade mig att få från en serie som jag var väldigt trött på efter Valhalla. En tajtare upplevelse som återvänder till seriens rötter, fast med erfarenheten av vad som fungerar och inte fungerar. Jag vet att det är för mycket att hoppas på att detta blir standard för framtida spel, men med lite tur kommer åtminstone de mastodontstora uppföljarna bli lite mer nedbantade och riktade.