Recension: Assassin’s Creed Chronicles: Russia [PS4]

Det är dags för tredje och sista delen i Assassin’s Creed Chronicles-serien, och denna gång beger vi oss till ett konfliktfyllt Ryssland som befinner sig i inbördeskrig efter den ryska revolutionen. Du spelar den åldrande assassinen Nikolai Orelov som får i uppdrag att lägga händerna på ett skrin vilket är viktigt för brödraskapet. Av en händelse finns detta föremål i Romanov-familjens ägor, och eftersom året är 1918 är det inte ett bra tillfälle att ha det efternamnet.

På väg mot målet står det klart för Nikolai att bolsjevikerna håller på att avrätta hela familjen, men då stöter han på Anastasia som av en händelse bär på skrinet han är ute efter. Han beslutar sig för att slå två flugor i en smäll och säkra både skrinet och en av de få överlevande i Romanov-släkten.

Precis som i de två tidigare spelen har den grafiska stilen anpassats efter den kultur och tidsperiod berättelsen utspelar sig i, och detta ryska kapitel är det mest lyckade på den fronten. Hårda färgkontraster med inspiration från typiska propagandablad från tidseran gör sig väldigt väl och hjälper till att etablera en känsla av ett rike i kaos.

Eftersom detta är en av de mer moderna tidsperioder som har utforskats i ett Asssassin’s Creed-spel, finns det mer komplexa verktyg att tillgå. Nikola Tesla har sett till att du är utrustad med en vinsch som kan användas för att överbelasta elektriska system med en elchock. Den kan även användas för att dra omkull föremål och tillåta dig att komma vidare i nivåerna. Elchocken går av någon märklig anledning inte att använda direkt på fiender, utan måste istället användas på till exempel en vattenpöl som de står i eller genom en överbelastning av ett eluttag i väggen.

Assassin’s Creed Chronicles: Russia är det första spelet i trilogin som använder sig av flera protagonister, något som fungerade väldigt bra i förra årets Assassin’s Creed Syndicate (8/10). Uppdragen delas upp mellan Nikolai och Anastasia och vid vissa tillfällen byter du även perspektiv under ett och samma uppdrag, något som ofta utförs på ett väldigt snyggt sätt. Både Nikolai och Anastasia är dessutom bättre etablerade och mer intressanta karaktärer än förra spelets hjälte Arbaaz, vilken jag upplevde som platt.

Även om spelet är bättre än det indiska kapitlet på nästan samtliga punkter är det inte utan problem. Det finns ganska kraftiga ojämnheter i uppdragsdesignen, och det finns speciellt en sekvens som utspelar sig på ett tåg ungefär mitt i spelet som jag verkligen ogillade. Inte nog med att det finns ganska omfattande prestandaproblem på nivån, känns själva upplägget dessutom trasigt. Det är inte speciellt inspirerande få ett uppdrag i ett smygspel där det enda målet är att döda ett bestämt antal vakter, i synnerhet inte när nivån är begränsad till ett tåg och tillvägagångssätten är få.

Nikolai vet att en gevärskolv kan vara lika effektiv som den dolda kniven ibland.

Utöver kampanjen finns de sedvanliga utmaningsrummen där du ska samla föremål eller döda fiender under tidspress, och dessa förlänger spelbarheten en aning samtidigt som de sätter dina färdigheter på prov. Det är dock inget som är revolutionerande på något vis.

Detta avslutande kapitel i Chronicles-serien är spelet med de högsta topparna, men också de djupaste dalarna. Ett par uppdrag lyckades verkligen tära på mitt tålamod, men när allting klaffar är det ett mycket underhållande verk. Som helhet är denna trilogi absolut värd att spela för alla Assassin’s Creed-fans, även om samtliga delar har sina svagheter. Styrkorna väger dock upp dessa problem i slutänden och skapar i det stora hela en relativt trevlig helhetsupplevelse.