Recension: Arc of Alchemist [PS4]

Gillar du stadsplanering, udda klädstilar och trevliga promenader i naturen? Då är Arc of Alchemist kanske något för dig!

I den här berättelsen agerar du ledare för ett färgglatt gäng äventyrare, fast beslutna att göra något åt den allt mer torrlagda världen de lever i. Forna krig och misskötsel av planetens resurser har lämnat de nuvarande människorna i en situation där grupperingar och konkurrens frodas, något som blir mycket att bita i om man vill ställa allt till rätta.

Spelet är som nämnt huvudsakligen fokuserat kring utforskande och stadsbyggande. I jakten på resurser undersöker jag stora områden av bland annat öknar, ruiner och bergsområden där jag besegrar monster, elaka maskiner och annat bus. Områdena jag besöker är smidigt upplagda om än lite för uppenbara. Allting, inklusive de händelser som driver berättelsen framåt, syns på minikartan. Den uppdateras lite för snabbt vilket innebär att jag till exempel kan se var det finns ett läger för sparande och vilande innan jag ens kommer dit.

Striderna mot alla de oknytt jag stöter på är roliga och det är skönt att ha några kompanjoner med sig som understöd när det blir för intensivt. Jag blir dock lite förvånad över att fienderna återuppstår på samma ställe så snabbt efter att de har blivit besegrade. Ibland hugger jag ner ett helt gäng fiender, hinner bara gå några steg och så ploppar nya fiender av samma sort upp igen och attackerar, ibland tre till fyra gånger efter varandra.

När jag hittar en säker plats kan jag teleportera mig tillbaka till en bas. Dessa är utformade som små städer och det är här jag uppgraderar mina karaktärer, köper utrustning och får lite mer fluff i handlingen. På plats kan jag även expandera min bas och lägga till nya fastigheter, investera i dem och på så vis få nya möjligheter för mina karaktärer. Det här upplägget är enklare än det låter och är ganska roande att pyssla med efter en lång vandring i det vilda.

Trots det blir det hela lite överväldigande på grund av en faktor, nämligen pengar. Valutan står nämligen i fokus för nästan allt eftersom du handlar utrustning, köper fastigheter, investerar, köper nya förmågor och även uppgraderar dina karaktärer med pengar. Att kunna tömma hela plånboken på att uppgradera min huvudkaraktärs hälsa men samtidigt förstöra min fastighetsbudget gör mig både kluven och förvirrad. Hur vet jag vad jag ska prioritera?

Den klimatfokuserade handlingen känns väldigt aktuell, även om den här lyfts fram lite väl klyschigt, och jag uppskattar att äventyrandet varvas med stadsbyggande och annat skoj. Ljudbilden och den estetiska designen åker berg-och-dalbana och går från att vara ganska bra när det kommer till musiken och vissa karaktärer, till att vara ganska unken med till exempel ljudeffekterna. Trots det är spelet allt som allt en ganska trevlig upplevelse och det får mig att tänka på äldre spel i stil med The Last Remnant och Grandia 2.