Recension: Anoxemia [PS4]

Under ett undervattensuppdrag letar forskaren Dr. Bailey efter några marina prover när hans ubåt plötsligt kollapsar långt nere i havets mörka djup. Utan möjlighet att anropa på hjälp och med ett begränsat luftförråd kan han endast förlita sig på en underlig robot. Tillsammans beger de sig iväg i den lömska oceanen där faror lurar överallt.

I Anoxemia navigerar jag droiden med doktorn i släptåg. Först är det oklart vad jag ska göra; ska forskaren eskorteras till nivåns slut eller ska vissa fiender utplånas? Efter några minuters spelande begriper jag att det ursprungliga uppdraget fortsätter genom att samla prover i form av skinande, vita koraller. När tillräckligt med koralldjur har samlats börjar en svårare nivå.

Grafiskt påminner BSK Games undervattensäventyr mycket om mästerverket Limbo med svarta förgrunder och karaktärer tillsammans med en marinblå, trist bakgrund. Det saknas liv och aktiviteter i havets fondvägg även om de olika blå nyanserna skiftas snyggt och rent. Personligen tyckte jag att det var svårt att bege sig på djuphavsdykning under dagtid på grund av den mörka paletten och spelade därför uteslutande på kvällen.

Åh, vilka fina blommor – eller vänta nu, det är ju minor!

Ljudet är välpolerat och ger en härlig, autentisk känsla när roboten använder sitt ekolod för att lokalisera faror i det mörka djupet. Ekolodet kan även visa mig vilken riktning de saknade korallerna befinner sig och det är spelets mest värdefulla hjälpmedel.

Droiden har två olika mätare som visar mängden luft och batterikapacitet. Sjunker någon av mätarna till noll eller om människan skulle bli dödad får jag börja om den befintliga nivån. Jag blev minst sagt förundrad när jag plötsligt dog utan förvarning, trots fem minuters batteri och gott om luft kvar, och det tog ett bra tag tills jag förstod varför. Spelet gav mig nämligen inga instruktioner eller någon information att mina handlingar faktiskt reducerar mängden av de två ting som håller forskaren vid liv.

Roboten kan använda sig av en harpun för att röja undan farliga bomber och andra hinder. Det dränerar dock mycket av energin och på grund av färgpaletten som används, är det dessutom väldigt svårt att sikta. Forskaren kan använda sig av turbo för att åka framåt snabbare men självklart är det riskabelt då luftförbrukningen ökar drastiskt.

Nivåerna är kluriga och är fyllda med minor från andra världskriget, projektiler och andra fällor som lurar i bakhåll. Variationen är dock relaterat låg och tillsammans med den trista omgivningen blir jag genast uttråkad.

Dynamit-Harry har varit i farten.

Spelets allvarligaste problem är faktiskt huvudrollsinnehavaren själv eftersom han har svårt att hänga med mig när jag försöker utforska med undervattensmaskinen. Forskaren fastnar i klippor, reagerar långsamt och tvärstannar emellanåt när vi blir jagade av farliga ubåtar. Dr. Bailey kan samla ihop batterikapslar och lufttuber för att öka de värdefulla tiderna, men att få honom att stå vid rätt plats är frustrerande besvärligt.

Anoxemia hade potential att bli ett underhållande äventyr och det är en intressant idé att låta protagonisten följa efter en beskyddande robot. Men bristande kontroll tillsammans med en fruktansvärt korkad följeslagare, som är anledningen till många av mina omspelningar, gör denna kreation näst intill ospelbart. Det finns bara en enda överraskning med BSK Games marina äventyr; spelet är ett väl förankrat bottennapp.