Recension: Amnesia: Memories [Vita]

Spel har ju förmågan att låta oss anta roller som är vitt skilda de vi har i verkliga livet. Jag har inga problem med att leva mig in i Nathan Drakes äventyr i Uncharted-spelen eller investera timmar i en tyst hjälte i Bloodborne (10/10), så varför har Amnesia: Memories gett mig så mycket huvudbry de senaste veckorna?

Ska det verkligen vara så svårt att låtsas vara en japansk tonårig flicka med minnesförlust som försöker lösa ett mysterium och samtidigt dejta hunkiga killar?

Kul för dig, Shin. Din dryge pajas.

Ja, tydligen är det väl det.

Kanske är det för att tempot är så otroligt långsamt? Spelet är nämligen väldigt texttungt, och består av en handfull olika scenarier med flera gemensamma nämnare men med olika detaljer. Du vaknar alltid den första augusti med minnesförlust, men ditt liv ser annorlunda ut beroende på vilken kille som spelar huvudrollen i den specifika berättelsen. Innan månaden är slut ska du lyckas lösa mysteriet med minnesförlusten och få förhållandet att fungera, helst utan att någon ska fatta att du inte minns vad som har hänt.

Till din hjälp har du Orion – en slags ande, full av tips och råd, som endast du kan se. Tillsammans får ni lösa inte särskilt djuplodade problem som att fatta var du jobbar och hur långt relationen med din pojkvän har gått. Han är nämligen misstänksam på ditt konstiga beteende och undrar vad som har hänt med dig.

Hej jag heter Kent. Gissa min bokstavsdiagnos.

Det här är alltså ett dejtingspel med 12-årsgräns, så det hela är rätt oskyldigt. Ibland förekommer det en kyss och en önskan om att diverse kyskhetslöften inte ska gälla, men för det mesta pratar alla nonstop. Det tar aldrig slut, och X-knappen på min PlayStation Vita har tagit emot rejält med stryk under recensionsspelandet.

Mitt största problem är egentligen att alla dessa killar beter sig som svin mot ens karaktär. De är otrevliga, förolämpande och dogmatiska, och om du ska klara dig helskinnad genom kampanjen måste du dansa efter deras pipa. Kanske är det därför ett gott tecken att jag aldrig lyckades nå ett gott slut i något av lägena.

Som bäst kom jag igenom månaden med normala slut, som i princip innebär att jag återfick minnet men gjorde slut med de dryga snubbarna. Jag råkade även få ett par dåliga slut som faktiskt slutade med att jag blev mördad, och det var i dessa mörka ögonblick som Amnesia: Memories började bli lite minnesvärt.

Spelet släpptes ursprungligen 2011 i Japan till PlayStation Portable, men eftersom det inte är särskilt tekniskt krävande och berättelserna är relativt enkla har denna lanseringsfördröjning inte spelat någon särskilt stor roll. Själv fastnade jag inte riktigt för Amnesia: Memories, och kanske beror det på att jag har dålig koll på otome-genre. Förhoppningsvis finns det andra, bättre spel där ute som jag får testa i framtiden.