Recension: Albert & Otto [PS4]

Jag måste erkänna att jag aldrig lyckades spela klart Limbo när det begav sig, vilket är riktigt synd. Vad jag bär med mig från Playdeads mörka verk är dock känslan av att aldrig vara riktigt säker, att aldrig kunna lita på någon eller något.

I Albert & Otto är känslan ungefär densamma; faran lurar bakom mörka silhuetter och allt verkar vara ute efter att ha ihjäl vår hjälte Albert. I denna mörka värld där paletten går helt i gråskalor, piffas helheten upp av den lilla röda kaninen Otto som besitter magiska krafter. Vårt äventyr startar och vi måste söka upp Anna; Alberts syster som blivit kidnappad.

Finns det en trofé på andra sidan gungan månntro?

Under spelets första minuter får jag lära mig mekaniken, vilken är ganska enkel. Albert kan hoppa, putta saker och skjuta med sin pistol och när Otto ansluter till äventyret, utökas arsenalen med dubbelhopp och andra nyttiga färdigheter. Det finurliga är att jag endast kan utnyttja Ottos krafter när jag bär med mig honom. Vid vissa tillfällen behöver jag lämna honom bakom mig och behöver därför skifta tankesätt när det gäller kontrollen av min karaktär.

Det erbjuds en hel del tankenötter på vägen till barnhemmet där Anna förmodligen befinner sig. De allra flesta går att lösa ganska enkelt, men mot slutet av spelet kombineras pussel med tajming, strider och kravet att hålla koll på miljön. De olika nivåerna av spelmekanik blandas ihop mycket väl och sätter emellanåt stor press på min simultankapacitet.

Om allt hade flutit på bra hade utmaningen varit välkommen men tyvärr lider Albert & Otto av en ganska sladdrig kontroll. Det är till exempel svårt att landa på rörliga objekt, då Albert har en tendens att trilla av eftersom spelet inte snabbt nog registrerar att jag har landat rätt. Det är även svårt att sikta med styrspaken när jag ska skjuta eller lyfta saker med Ottos specialförmåga.

Någon som är sugen på lite grillat fårkött?

I segmenten mot slutet krävs såpass bra tajming och precision att spelets brister blir som en fiende i sig. Jag har svårt att uppskatta mängden omstarter jag har fått uppleva på grund av att Albert sladdrat iväg en millimeter för långt efter ett hopp.

Självklart finns det föremål att samla på; dels de traditionella samlarobjekten som här kallas fragment, men även riktigt läskiga vykort som Albert får från sin syster. Det är ganska uppenbart att något inte står helt rätt till på barnhemmet där hon befinner sig.

Albert & Otto är ett ganska bra äventyr som lånar och förenklar Limbo-konceptet, som bjöd spelaren på både huvudbry och arachnofobi. Resan mot målet är för det mesta utmanande på en sund nivå, men helhetskänslan dras ned av spelmekanikens brister. Jag kan rekommendera denna korta upplevelse om du törstar efter något som utmanar dig, förutsatt att du också orkar med att spela om samma sekvens flertalet gånger.