Recension: Albedo: Eyes from Outer Space [PS4]

När man utvecklar ett pusselspel som skildras i förstapersonsperspektiv är det nästan ofrånkomligt att bli jämförd med den mästerliga Portal-serien, vilket är en otacksam nivå att nå upp till. I detta fall försöker Albedo: Eyes from Outer Space att skapa en egen identitet genom att erbjuda en berättelse i en Ed Wood-inspirerad science fiction-miljö.

Det är dock inte helt enkelt att navigera balansgången med att återskapa ett b-filmsverk utan att hamna på fel sida av charmgränsen.

Du iklär dig rollen som John T Longly, en nattvakt på en topphemlig forskningsbas där något förstås går riktigt snett. Efter en explosion vaknar han upp i ett källarrum med något som bankar intensivt på dörren. Det visar sig inom kort att hela basen är invaderad av groteska monster med gigantiska ögon, och din uppgift är att ta dig helskinnad ut ur situationen.

Majoriteten av spelet består av diverse pussel för att ta dig vidare från rum till rum, men ibland finns det små stridselement invävda också för att skapa omväxling. Lyckligtvis är de ganska få med tanke på hur illa de passar in i helheten. Styrningen är så pass kantig att det ofta är knepigt att navigera pusslen, och detta förhöjs exponentiellt när du behöver strida för ditt liv. Basala saker, som interaktionen med föremål i din ryggsäck är dessutom långt ifrån intuitiva.

Det är jäkligt ohyfsat att stirra!

Designen på själva pusslen är överlag godkända, men det finns inget som riktigt ger mig en aha-upplevelse eller som får mig att känna att jag har åstadkommit något. Svårighetsgraden ligger dock på en ganska bra nivå i de flesta fall och jag kände aldrig att jag satt hopplöst fast. Jag kan dock rekommendera att använda sparfunktionen rikligt eftersom det finns en del tråkiga element i spelet som gör att du kan möta en oväntad och omedelbar död. Spelet autosparar förvisso oftast vid varje nytt rum, men det är sällan roligt att lösa samma pussel flera gånger på raken.

Spelets stora akilleshäl är den övriga speldesignen. Ljudet låter som att i princip allt är inspelat med en plastig, billig mikrofon och grafiken saknar helt och hållet kantutjämning, något som leder till ett konstant flimrande vilket får alla miljöer att se hemska ut. Detta är dock ingenting jämfört med det totalt oinspirerade röstskådespelet som jag vill likna vid när någon sitter och läser ett manus innantill för första gången. Gång på gång kastade detta mig ur spelets stämning, eller åtminstone det lilla som det till en början lyckades etablera.

Klart att vi ska utforska grönskimrande kloaker också…

Ed Woods Plan 9 from Outer Space hade säkert lika låga produktionsvärden – om inte lägre – men tyvärr lyckas inte utvecklarna av Albedo komma någonstans i närheten av den kultstatus som filmen har lyckats uppnå. Inte ens referenserna som du springer på i spelet känns speciellt fyndiga.

Som jag nämnde i början är det otacksamt att skapa den här typen av spel när det redan finns så pass fantastiska verk i genren, men jag vill poängtera att detta inte ens hade varit ett bra spel utan denna jämförelse. Albedo: Eyes from Outer Space lyckas med att vara dåligt helt på egna meriter.