Recension: Alan Wake Remastered [PS4, PS5]

Alan Wake: författare, oväntad actionhjälte och spelvärldens version av skräckförfattaren Stephen King. För många av de spelare som fastnade för spelet Alan Wake (2010) och dess skruvade uppföljare Alan Wake’s American Nightmare (2012) blev det något av en saknad när det inte kom några fler spel i vad som såg ut att bli en spännande följetong. Spelutvecklarna Remedy Entertainment har pratat om kopplingar mellan världen som Alan Wake utspelar sig i och den i fjolårets hit Control (9/10), men det är först nu som vi får återse honom i full form. Det må vara en remake, men vad gör det för dem som har suktat efter lite spännande ”läsning”.

Jag spelade originalet när det kom 2010, varför detta inte var mitt första besök i den mystiska småstaden Bright Falls, omgiven av klippiga berg, avgrundsdjupa sjöar och täta skogar. Alan och hans fru Alice planerar en mysig semester i det lilla samhället, delvis för att komma ifrån storstaden de lever i vanligtvis, men även för att jobba med Alans ihärdiga skrivkramp. Efter ett gräl inträffar en mystisk incident och Alice försvinner nästintill spårlöst. Alan blir snart varse om en mörk kraft som hemsöker staden, och äventyret drar igång på allvar.

Redan vid min första genomspelning av spelet fick jag känslan av att det kanske egentligen inte är den lite töntiga och gnälliga Alan som är huvudrollen i den här historien, utan snarare staden Bright Falls som med sitt blygsamma yttre men hemlighetsfulla inre påminner om staden Twin Peaks, från den kända serien med samma namn. Det actionfyllda äventyret jag upplever här handlar inte bara om Alan, hans fru eller stadens invånare, utan även om de snygga och involverande miljöerna som stundom är inbjudande och stundom klaustrofobiska.

Som för att spegla Alans stress och oro tillsammans med den onda kraft som angriper staden utspelar sig spelet mestadels i ett mörker. Vissa av stadens invånare faller offer till mörkret och utgör de huvudsakliga antagonisterna under mitt sökande efter Alice. Alan kan beväpna sig med diverse olika skjutvapen, men mitt huvudsakliga hjälpmedel är ljus i olika former. Jag har nästan alltid tillgång till en ficklampa som kan försvaga motståndarna, men det går även att få bukt på dem med hjälp av ljuskällor i omgivningen.

Striderna i spelet är ett tveeggat svärd för min del. Upplägget är häftigt och jag uppskattar hur man med kamera och ljud tydligt indikerar för mig som spelare när det är en antagonist som initierar ett anfall. Att lysa på motståndarna tills de är försvagade för att sedan skjuta dem är effektfullt, men ett minimalt utbud av vapen och fiendetyper gör att det blir lite enformigt i slutändan. Likaså blir det snabbt frustrerande att i trängda situationer behöva jonglera både ammunition till vapnen och batterier till ficklampan då det ständigt är något som behöver laddas om. Addera motståndare som dolda bakom mörka buskage ständigt avbryter mig genom att kasta yxor, klubbor och andra verktyg så blir det stundvis ett recept på ren irritation.

En av sakerna som det ofta snudd på skämtas om när man pratar om Alan Wake är mängden med samlargrejer som går att leta efter under spelets gång. Det finns hundratals kaffetermosar, tv-program, radio-shower, burkpyramider och manuskriptsidor med mera att samla på, men inte alla är särskilt belönande eller spännande. Manuskriptsidorna är häftiga på det viset att de berättar historien allt eftersom du hittar dem, något som kan ge mig som spelare en djupare förståelse för en situation eller ibland t.o.m. en kik på vad som komma skall. Favoriten är dock tv-avsnitten från den fiktiva serien ”Night Falls” som med korta men kusliga live action-klipp höjer spänningen.

Alan Wake Remastered är ett spel som jag huvudsakligen gillar för dess intressanta upplägg och atmosfär. Striderna och manuskriptläsandet kan bli långdragna allt eftersom, men den speciella känsla som spelets handling, miljöer och stämning vaggar in en i gör det till en upplevelse som är värd att ge sig på. Att det kommer med två expansioner och är uppiffat rent speltekniskt är dessutom som grädde på moset.