Recension: Alan Wake II [PS5]

I en ständigt växande spelbransch med större och större projekt är det inte ovanligt för studior att ta det säkra före det osäkra. Inspiration från andra framgångsrika verk tar förtur framför egna idéer och mer unika upplevelser. Remedy är dock en studio som aldrig riktigt verkar tro på detta koncept och har i flera fall varit ledande istället för följande när det gäller innovation.

När Alan Wake släpptes för 13 år sedan uppfyllde det väl kanske inte riktigt alla de visioner som studion hade som målsättning. Trots detta var det ändå en makalös upplevelse, både när det gäller stämning och ut ett narrativt perspektiv. Nu är författaren Alan Wake tillbaka efter väldigt lång väntan och Remedy Entertainment spänner ännu en gång bågen för att ta ytterligare kliv framåt för vad en berättelsedriven spelupplevelse innebär.

Det dröjer inte många sekunder av speltid innan jag märker att Alan Wake II är en betydligt mörkare berättelse jämfört med originalspelet. Föregångaren var absolut skrämmande på flera vis, men här får vi istället en rå och oblyg tolkning av överlevnadsskräck som i vissa ögonblick påminner lite om Silent Hill-serien. Tempot är långsammare och striderna är färre för att långsamt, men otroligt effektivt, kunna bygga upp rätt stämning för den makalösa resa som spelet bjuder på.

Berättelsen inleds med att du iklär dig rollen som Saga Anderson, en FBI-agent med en lovande karriär framför sig tack vare välutvecklad intuition och sylvass slutledningsförmåga. En rad olika ritualistiska mord tar henne och ärrade partnern Alex Casey till Bright Falls där alla märkligheter utspelade sig i förra spelet.

Till en början ser det ut att bli en rutinmässig utredning, eller så rutinmässig nu en mördarsekt nu kan bli, men snart börjar ännu märkligare saker uppstå. Vissa i lokalbefolkningen påstår att de känner Saga sedan tidigare, trots att hon inte har några kopplingar till den lilla kuststaden sedan tidigare. Här eskalerar det fort till människor besatta av mörkrets krafter som behöver ha en dos av ficklampsljus och en omgång hett bly för att lugna ner sig igen.

Parallellt med Sagas utredning försöker Alan Wake hitta en väg ut ur den mardrömsvärld som han har varit fången i under 13 års tid. Till en början får du spela dessa sekvenser i en linjär form där spelet skiftar fram och tillbaka mellan händelserna, men efter ett tag får du fria händer att spela vilka kapitel du önskar. Det sammanflätas förstås till slut när berättelsen kräver det, men det är ändå ett ganska snyggt sätt att skapa variation i ett berättelsedrivet spel.

I Alan Wakes värld är allting betydligt mer abstrakt och flummigt, jämfört med Sagas äventyr i den riktiga världen. I jakten på en utväg har Alan lärt sig förmågan att skriva om manuset för den situation han befinner sig i. Detta gör att specifika scener kan ändra karaktär på ganska omfattande vis, och exempelvis plocka bort väggar eller föremål som hindrar din framfart. Det skapar ett härligt pusselupplägg som verkligen dryper av kreativitet, och inte minst stämning när du successivt trappar upp berättelsen genom dina redigeringar.

Sättet som Remedy lyckas sammanfoga dessa två olika spelsätt och typer av berättelser är fullständigt mästerligt. Det känns ibland som två vitt skilda spel, men det finns hela tiden ett överlapp som binder ihop de två olika världarna och driver mig att vilja veta mer om vad som är på väg att hända. Givetvis är det hela kryddat med den sedvanliga Remedy-humorn som de lyckas infoga helt sömlöst trots det mörka och allvarliga temat.

Det finns så många individuella detaljer som jag vill upphöja och hylla i detta spel. Men när jag ser tillbaka på min upplevelse med lite perspektiv är det ändå hur alla dessa små, utsökt designade komponenter passar ihop som gör spelet så otroligt bra. Synergieffekten i Alan Wake II är så enorm att det överstiger de högt ställda förväntningarna jag hade på spelet från början. Visst är bildfrekvensen lite skakig ibland, men vad gör det när jag sitter i min soffa och blir serverad en av årets starkaste spelupplevelser?